Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vi måste ständigt påminnas om historiens oförätter.

Annons

I veckan som var är det tio år sedan ryske nobelpristagaren Aleksandr Solzjenitsyn gick bort. Som tidigare kapten i sovjetiska armén, dissident och fånge i Gulag rönte han stor framgång och uppmärksamhet genom sina litterära verk. I sina texter fäste han omvärldens uppmärksamhet på det sovjetiska systemet av fångläger. I närtid till det som händer, under kommunismens glansdagar, men också med fara för sitt liv. Han tvingades i exil.

Om vad som har hänt må vi berätta. Det gäller såväl förintelsen som andra folkmord. Vad som tidigare har hänt ligger till grunden för det som senare händer. Ingenting är nytt, allting har skett någon gång tidigare och det ligger inte bara på egna författare att berätta. De stöveltramp som kommer från Nordiska Motståndsrörelsen har marscherat på gator förut och den kommunistiska kris som pågår i Venezuela är inte den första och säkerligen inte heller den sista. Det var först under Alliansregeringens tid som man explicit skrev in i lagen att skolorna ska undervisa om nazismen och kommunismens dåd. Vi får inte glömma historiska oförrätter och det är av allra yttersta vikt att den svenska skolan undervisar mer detta. Folkmord ska inte berättas om som en parentes i historien. När folk som Solzjenitsyn har gått före och skrivit om egna eller andras upplevelser av folkmord ligger det på oss som bor i en demokratisk stat att upprätthålla deras gärning.

Den våldsbejakande islamismen som IS för är såldes inte ny utan har funnits länge, där Seyfo har fungerat som en slags inspirationskälla.

Vi lever i en tid där frihet, demokrati och allas lika värde och rätt ifrågasätts. I Sveriges riksdag har vi ett parti med nazistiska rötter som riskerar att få upp mot 25 procent i höstens riksdagsval. I Sverige har migrationsfrågan varit dominerande sedan den massiva flyktingvågen hösten 2015. Ständigt en diskussion om att det kom för många, aldrig en diskussion över hur det kommer sig att de flydde och varför Islamiska Staten, IS, har vuxit sig så stora. För att veta varför vi är där vi är måste vi veta varifrån krigsherrarna kommer. Arbetet för mänskliga rättigheter och mot brott mot mänskligheten måste fortsätta. Liksom skolorna nu undervisar om nazismen och kommunismens dåd måste de också undervisa om islamismens illdåd. I Liberalerna förs det en föredömlig diskussion om att föra in även det islamistiska folkmordet i Seyfo i skolundervisningen. Fler partier bör haka på den idén. Seyfo ägde rum i skuggan av första världskriget med syftet att skapa ett homogent muslimskt Turkiet. De som organiserade folkmordet använde islamistiska argument för att resa landets muslimer mot de kristna. Seyfo är en viktig historisk händelse i Mellanösterns moderna historia på samma sätt som Förintelsen är det i Europas moderna historia. Den våldsbejakande islamismen som IS för är såldes inte ny utan har funnits länge, där Seyfo har fungerat som en slags inspirationskälla.

Vad som tidigare skett kommer igen och vi måste se till att kunskapen om dessa folkmord lever vidare genom undervisningen, såväl nazistiska, kommunistiska som islamistiska. Det är vår demokratiska skyldighet.

Elin Larsson

Annons