Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Vi behöver gå i pension senare

Frågan rörande höjd pensionsålder är ett politiskt ämne som ständigt borde vara aktuellt, men sällan fått komma in på allvar i debattens hetluft. Sedan förre statsministern Fredrik Reinfeldt (M) talade om att vi i framtiden kommer att behöva arbeta längre, har inget parti tagit tag i frågan med kraft.

Inte förrän regeringens och Alliansens partier i pensionsgruppen strax före jul lanserade sin överenskommelse innehållande bland annat förstärkt grundskydd, en förlängd rätt att stanna kvar på arbetsmarknaden samt en successiv höjning av lägsta pensionsåldern.

Höjd pensionsålder är inte längre ingen fråga utan ett måste.

Svenskar kommer in i arbetslivet senare och lever allt längre samtidigt som det finns en stark uppfattning om att pensionering ska ske vid 65 års ålder. Andelen yrkesaktiva som ska betala notan för pensionerna har krympt, medan antalet pensionärer växer. De personer som stannar kvar i arbetslivet är mer förmånliga för staten, eftersom de då bidrar med skattepengar i stället för att övergå till att behöva få pensionspengar från staten. Sverige har skapat ett system som stegvis undergräver sig självt.

Finansminister Magdalena Andersson (S) kommenterade i början på december pensionärsboomen med att mer pengar behövs. I Stockholms län kommer hälften av kommunerna år 2025 ha 60 procent fler invånare med en ålder över 80 år.

För att kunna finanserna framtidens pensioner och kunna ha ett stabilt pensionssystem menar finansministern att det krävs "investeringar". När Socialdemokraterna talar om "investeringar" bör man dock passa sig, alltför ofta innebär det enbart ökade utgifter för staten utan en särskild förbättring för medborgarna i stort.

Skillnaden mellan kostnader och investeringar har i regeringens språkbruk närmast suddats ut. När färre ska försörja fler och yrkeslivet är kortare blir det svårt för att inte säga omöjligt att lösa pensionskostnaderna utan systemförändringar. Dagens system har inte råd med kostsamma investeringar från regeringens sida.

I ett mer hållbart arbetsliv kan staten strama åt synen på bidrag och aktivt pressa kostnaderna för det offentliga.

En högre pensionsålder innebär inte att de som redan i dag sliter ut sig på jobbet ska arbeta ännu längre. I dag lämnar kvinnor i högre utsträckning arbetsmarknaden tidigare än män, cirka tio procent har lämnat arbetsmarknaden redan före 50 års ålder.

Inspektionen för Socialförsäkringen, ISF, har fått i uppdrag att utreda vad som ligger bakom skillnaderna mellan yrkesverksamma kvinnor och män. För precis som att vi ska utreda hur länge till vi kan jobba, så måste också staten ta ett ansvar och reda ut varför inte alla kan jobba lika länge. Det är så vi kommer framåt och formar ett längre och mer hållbart arbetsliv.

I ett mer hållbart arbetsliv kan staten strama åt synen på bidrag och aktivt pressa kostnaderna för det offentliga. Att förändra ett system som inte kan bära sig själv genom kostnadseffektiva åtgärder bör vara en självklarhet. Den insikten måste färga all ekonomisk politik.

Det som återstår nu är att övertala väljarkåren. Men i och med den breda överenskommelsen blir knappast höjd pensionsålder någon stor valfråga.

Elin Larsson