Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vår vän Hans Ilme har lämnat oss – en hälsning från vännerna

Artikel 1 av 20
Minnesord i LT
Visa alla artiklar

Annons

Som en märklig och högst obegriplig gåta, på något annat sätt kan ditt så originella och mångfacetterade liv nog inte förklaras för dagens Södertäljebor.

Hur du med din klara ljusblåa blick valde det lilla och hyggliga framför ekonomisk vinning, karriär och status. Hur du valde att spela för gager, som för mer rotlösa frilansmusiker framstod som omöjliga att leva på. Hur flitigt du övade och rådfrågade fiolauktoriteter in i det sista.

Du som hade ditt hem från sjuårsåldern i den gamla lägenheten på Holmfastvägen ovanför Dalparken. Platsen där du i över sjuttio år kom att bo, en lång tid med din pappa, sedan ensam och sedan, med din sambo Margareta.

Du som efter gedigna violinstudier för din far, Charles Barkel och Otto Kyndel vid Musikaliska Akademin kom att stanna i Södertälje istället för att städslas i storstaden som besutten Kunglig hovkapellist, eller pröva vingarna efter inbjudan till La Scala-operan. 

Det berättas om hur du gick på sjön, gick på Kalle Flygares teaterskola, om dina turer som busschaufför, otaliga konserter med extravaganta inslag och så tennisen förstås, där du var aktiv nästan livet ut.

De mångbottnade historierna lever vidare bland musikanter och vänner i Södertälje med omnejder, ofta vittnande om de känslor av godtrogenhet, burleskeri och sökande med ett djupare existentiellt  stråk som uppstod där din väg gick fram.

Var det inte detta okonstlade men sökande sätt som hördes i din unika fiolton när du under alla dessa år, likt en Täljes Fritz Kreisler berikade kulturlivet som fiollärare, i Orkesterföreningen, S:t Ragnhilds kammarorkester, Södertäljeoperan och i Hasiorkvartetten.

Många är vi som har minnen från ambitiösa kammarmusikframföranden med fina medmusikanter, uppifrån Torekällberget, i Luna, Saltskogs gård, i kyrkorna eller från någon eurytmisal i Järnas Kulturcentrum .

Kanske du, Hans också lever vidare i din ännu opublicerade bok där din far Erhard, tillika violinist och kulturbärare skymtar fram. I mångt och mycket en förgäten borgerlig pastoral idyll som du Hans på ditt närmast anakronistiska vis högaktade och rent av personifierade.

Det var mycket utifrån det här som du Hans, likt en lite blygare soldaten Svejk någonstans bakom ditt lite förlägna skratt, själv,  medvetet eller mer intuitivt skapade din egen historia.

Nu har du lämnat oss efter ett sista intensivt år där du varje dag kämpade för att komma igång med att leva. Du var en älskvärd tjurskalle som fick oss att vilja stödja dig i vardagen för att hitta tillbaks till styrkan som du hade innan hjärtattacken, bypass operationen och stroken som försvagade dig. När jag mår bättre ska jag skriva klart boken sa du alltid. Nu är det tomt här utan dig och du lämnar oss med en önskan att få avsluta det du påbörjat.

Vännerna Erik, Sylvia, Ulf och grannarna, Ralph, Marie-Louise, Roland och Ryoko, Theresa och sonen Alexander.

Annons