Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Vänsterpopulism bidrar inte till välfärd

Annons

Ta ifrån de rika och ge till de fattiga är kärnan i vänsterpopulismen. Vänsterpartiet (före detta Kommunisterna) i Södertälje säger till och med att ”Södertälje är till för alla – inte bara för de rika”. Man tar sig för pannan.

Vilka är de rika? Är det kommunalråden eller kommunens chefer (de få som nu bor i kommunen)?

Problemet är snarare det motsatta, nämligen att de ”rika” flyttar från kommunen. I stället borde man bedriva en politik som gör att ”rika” flyttar hit och betalar sina höga skatter här.

Man kunde tro att den vänsterpopulistiska retoriken hade dött ut genom åsynen av alla misslyckade socialistiska experiment i både Sverige och i omvärlden. I Sovjetunionen blev resultatet en ny priviligierad politikerklass, en nomenklatura, som levde lyxliv och handlade med dollar i särskilda butiker. Man smörjde kråset med kaviar medan folket levde på rotfrukter och miljontals oliktänkande dog i dödslägren. Dessa politiska massmördare var Vänsterpartiets bröder ända till Sovjetunionens upplösning 1992.

Fortfarande finns det kommunistiska diktaturer i exempelvis Kuba och Nordkorea. Nya socialistiska experiment dyker fortfarande upp. Venezuela är ett ruggigt exempel där president Nicolás Maduro förföljer oppositionen och för en ekonomisk politik som leder till svält och ohälsa. Mediciner går inte att få tag på. Över en miljon människor har flytt landet.

Astrid Lindgren, skrev 1976 sin satiriska saga om Pomperipossa i Monismanien för att belysa det orimliga skattesystemet. Hon betalade 102 procent i skatt!

De svenska exemplen har dessbättre hållit sig inom demokratins ramar men ändå fått förödande ekonomiska resultat. Jag tänker på den progressiva skattens effekter under 1970- och 80-talet då vanliga löntagare fick betala över 50 procent i skatt. Marginalskatter på över 80 procent  drabbade också löntagare medan många kapitalägare kunde ordna avdrag och blev nolltaxerare. Inflationen höjde lönerna men löneökningarna räckte inte till. Köpkraften och levnadsstandarden sänktes. Ständiga devalveringar gjorde dessutom kronan till en skvalpvaluta.

Pippi Långstrumps ”mamma”, Astrid Lindgren, skrev 1976 sin satiriska saga om Pomperipossa i Monismanien för att belysa det orimliga skattesystemet. Hon betalade 102 procent i skatt! 

Ändå dröjde det ända till 1991 innan man rättade till tokigheterna. Resultatet blev att ingen skulle ha en högre marginalskatt på 50 procent. Redan 1995 började förfallet igen genom en tillfällig så kallad värnskatt som sedan ersatts av en ny högre skatt. Nu är marginalskatten över 60 procent, vilket är högst inom hela OECD. I exempelvis Tyskland är den bara 44 procent.

Trots vårt höga skattetryck brottas välfärden med enorma problem. Vi har fått stora kvalitetsproblem i skolan och långa köer inom vård och omsorg.

Stefan Löfvens regering bröstar sig och säger att man har skapat en högkonjunktur som nu förbättrat statens finanser. Högkonjunkturen i Sverige är främst ett resultat av en internationell högkonjunktur men beror också på Alliansens jobbskatteavdrag, som skapat ökad köpkraft för löntagarna.

Så fick exempelvis kvinnor inom vården, som vänstern säger sig värna om, sin skatt sänkt med över 20 000 kronor per år under Alliansens regeringstid. Den ökande konsumtionen som jobbskatteavdragen har gett utrymme för har således bidragit till den just nu goda ekonomin i Sverige.

Dessvärre riskerar det ekonomiska läget att försämras genom alla skattehöjningar som nu har genomförts under mandatperioden. Flera av dessa skatteökningar drabbar de med låga inkomster.

Det behövs förvisso goda skatteintäkter för att behålla och utveckla välfärden. Den skapas dock inte av vänsterpopulistiska utspel och höjda skatter utan av att fler människor kommer i arbete och betalar skatt i stället för att få bidrag. Lägre skatter kan således ge ökad välfärd!

Sverige har i dag en högre arbetslöshet än de flesta EU-länder. Den är långt ifrån Europas lägsta som regeringen lovat i flera år. I Sverige är arbetslösheten 7,2 procent medan den är 5,4 i Tyskland.

Hög arbetslöshet beror på att det inte finns arbeten. Att det inte finns arbeten beror främst på att det finns för få företag. Att det finns för få företag beror på att företagsklimatet inte är bra. Varför det inte är bra bör väljarna fråga sig liksom varför skattehöjningarna inte tar bort köerna och bristerna i välfärden.

Ulf Sarlén

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons