Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Utsatthet bakom kombinationerna

K2, F50, Fas 3 – det är inte bokstavskombinationerna det är fel på. Det är de orealistiska förväntningarna

Annons

När LT nu i en serie artiklar granskar hur arbetsmarknadsåtgärden K2 (kompetens och karriär) fungerat följer reaktionerna ett känt mönster. Myndigheten, i detta fall Södertälje kommun, får hård kritik för att man misslyckats med att få ut människor i arbete.

Blott 75 personer jobbar, varav elva har fått en fast anställning där arbetsgivaren står för hela lönen utan subvention. En blygsam siffra, när det uppsatta målet var att hälften av de 645 deltagarna skulle få jobb. Och ställt i relation till de miljoner som Europeiska socialfonden, svenska staten och kommunen satsat i projektet är notan för varje jobb mycket hög.

I arbetslivsnämndens bokslut konstateras att K2 dessutom har haft svårt att nå upp till det antal individer som fastställts i ansökan. Trots ansträngningar har man inte lyckats hitta tillräckligt många personer som är i behov av insatser inom K2.

Tittar vi på ett annat verktyg i kommunens arbetsmarknadslåda, F50, finns liknande problem. 61 procent av deltagarna i F50 har, enligt nämnda bokslut ”slutfört insatsen utan att gå vidare till egen försörjning”.

På statlig nivå har Fas 3 blivit ett ofta använt slagträ i debatten för alla de som vill peka på misslyckad arbetsmarknadspolitik.

Det är alltför enkelt att sabla ned på samhällets insatser, oavsett bokstavskombination, när deltagarna inte snarast kommer ut i jobb. Men är det något K2 (och andra liknande arbetsmarknadsprojekt) ska ha kritik för är det att de regelmässigt sätter upp orealistiska mål för hur lyckosam verksamheten ska bli.

Det första felet vi då gör är att vi tittar på siffran över antalet arbetslösa (433 000, enligt Statistiska centralbyråns färskaste siffror) och tror att det är som en ask med 433 000 pusselbitar som alla går att lägga. Där alla individer har samma förutsättningar att klara allt.

Så ser verkligheten inte ut. Lena Lago, ansvarig för K2 konstaterar att ”många av deltagarna står mycket längre från arbetsmarknaden än vad vi först trodde”.

Det är en fullständigt grundläggande insikt att en klar majoritet av dessa människor står mycket långt från en anställning. För det finns gott om jobb på svensk arbetsmarknad när du har rätt kompetens.

När tidningen Dagens Samhälle i höstas mer på djupet granskade gruppen arbetslösa fastslog tidningen att antalet personer som har allra svårast att ta sig in på arbetsmarknaden är så många som 280 000 – och att gruppen utsatta ökar. Den kan i sin tur delas in i fyra huvudgrupper (varav individer kan tillhöra mer än en grupp) som i storleksordning ser ut så här: lågutbildade, utomeuropeiskt födda, de med funktionsnedsättning samt äldre över 55 år.

I Södertälje till exempel hör 80 procent av alla arbetslösa till gruppen utsatta. I hela Sverige är de mellan 60 och 70 procent.

Oavsett politisk färg på regering eller kommunstyrelseordförande är gruppen utsatta en realitet. Därför är det magstarkt att försöka plocka politiska poänger på gruppen. Svårigheterna att rusta dessa människor för en anställning får inte underskattas.

Samhället måste arbeta långsiktigt och målmedvetet. Att minska gruppen utsatta kräver ansträngningar och uthållighet. Och det måste börja redan i skolåldern – i praktiken är chansen att få jobb på dagens arbetsmarknad utan gymnasiekompetens lika med noll. Och i nästa steg gäller det att förstå svårigheterna.