Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Utan riktning faller Europa i mörker

Annons

Förra veckans NATO-toppmöte var på alla politikers läppar. Rykten spreds om att USA:s president Donald Trump funderar på att lämna försvarsalliansen, samtidigt som han mycket riktigt ska möta den ryska motsvarigheten i dag. Det är något som händer just nu i Europa och det kan rent utsagt gå i helt fel riktning.

Trump satte hårt mot hårt under toppmötet med sina allianskollegor. Den första lärdomen vi kan dra är att Trump kräver större europeiskt ansvarstagande. Liksom hans handelspolitik ser han världspolitiken som ett nollsummespel som USA ska vinna. De europeiska länderna måste stärka sitt försvar nu, och inte om tio år. Två procent av BNP är enligt honom inte en tillräckligt hög nivå för varje medlemslands försvarsbudget. I dagsläget lägger exempelvis Tyskland cirka 1 procent av BNP på försvaret, samtidigt som det är ett av de största medlemsländerna i alliansen.

USA:s närvaro har utan tvekan bidragit till europeisk fred och stabilitet. Den avskräcker konfliktlystna krafter, samtidigt som den utgör tyngsta garant för vår försvarsförmåga och motståndskraft.

Trumps retorik tog de europeiska ledarna på sängen. Hans ingångspunkt är givetvis inte till Europas fördel, och det är minst sagt oroväckande att han inte tycks se skillnad på vän och fiende. Emellertid har uppvaknandet gett spelrum för en fråga som länge gnagt i kanterna: vilken riktning ska den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken ta i framtiden? Inom EU har det under lång stund gnabbats om samarbetet ska inringas från säkerhetspolitik eller hela vägen till försvarsfrågan. Om vi i Europa inte vet vad vi vill, var vi ska eller hur vi tänkt göra kommer den transatlantiska länken göra föga nytta i praktiken. Att jänkarna efterfrågar svar på frågan är inte enbart i Trumps intresse, utan även för alla, inklusive Sverige. Den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken är, oavsett idealistiska lägesbilder från vänsterkanten, en angelägen fråga för svensk försvarsförmåga.

Den svenska debatten är beklagligt nog kvar i det alliansfria önsketänkandet, medan den säkerhetspolitiska världsordningen håller på att förändras i grunden. De största förlorarna är vi själva som misslyckas att diskutera det långsiktigt angelägna. Den transatlantiska länken har länge agerat status quo, och tagits för given. Men utan näring kan inget leva för evigt. USA:s närvaro har utan tvekan bidragit till europeisk fred och stabilitet. Den avskräcker konfliktlystna krafter, samtidigt som den utgör tyngsta garant för vår försvarsförmåga och motståndskraft. Lyckligtvis meddelade Trump att USA tänker stanna i alliansen, men den är aldrig starkare än sin svagaste länk. Det är länken i fråga - tilliten till att bistå när kompisen behöver hjälp - som nu ifrågasätts.

Till syvende och sist handlar det om allianslöftena är trovärdiga. Om så inte är fallet kommer tröskeln vara låg för krig, inte minst i ett spänt Östersjön. Utifrån ett svenskt perspektiv har vi oavsett medlemskap allt att förlora på ett svagt NATO. Fred och stabilitet i Europa är en garant för vår säkerhet, men desto närmare vi kommer en geografisk konflikt, ju mindre blir möjligheten för fred hemmavid. Sverige är inte som andra länder, men vi kommer drabbas lika hårt som våra grannar om vi inte förmår lämna en tid som flytt.

Linnea Hylén