Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tuppkammen har vuxit rejält på Ulf Kristersson

Ett stort intresse hos media inför årets val är hur riksdagspartierna ser på regeringsfrågan. Alliansens partiledare har gång på gång utfrågats, om de har för avsikt att bilda en regering med stöd av Sverigedemokraterna. Detta oavsett om Alliansen är större eller mindre än de rödgröna partierna.

Beskeden som ges är divergerande och luddiga. Sverigedemokraterna är elefanten i rummet. M och KD har i dolda ordalag deklarerat att de kan tänka sig att regera med stöd av SD. C och L har varit tydliga med att de under inga omständigheter kan medverka i en dylik regering. De har hitintills sagt bestämt nej till en sådan propå. 

Det fanns en gång en decemberöverenskommelse. Dess syfte var att det största blocket skulle garanteras statsministerposten samt att få igenom sin budget. Detta innebar att det högerpopulistiska SD inte tilläts få agera vågmästare i riksdagen. Överenskommelsen upphävdes ensidigt av Alliansen initierat genom ett stämmobeslut hos KD.

Det spelar ingen roll vilket av blocken som är störst efter valet. Det utgör ändå ingen majoritet. Det kommer att bli beroende av SD:s stöd

Det ensidiga beslutet att upphäva decemberöverenskommelsen kommer att få konsekvenser. Dels gäller inte längre det socialdemokratiska löftet att släppa fram en borgerlig regering, dels kommer förmodligen SD att fälla en alliansregering genom att endast rösta på S budget. Därför bör Sverige sikta på en regering eller annan konstellation som bildar en majoritet.

Så det spelar ingen roll vilket av blocken som är störst efter valet. Det utgör ändå ingen majoritet. Det kommer att bli beroende av SD:s stöd, som enligt de senaste mätningarna har runt 15 procent av rösterna. Detta är inget påstående. Det är ett matematiskt bevis. Vidare kan antas att S inte släpper fram moderaten Ulf Kristersson som statsminister. Och tvärtom, M släpper inte fram Stefan Löfven (S) som statsminister. Då återstår ett alternativ, nämligen en blocköverskridande regering.

Det framhålls ofta av borgerliga partier att förutsättningen för en eventuell blocköverskridande regering är att hela Alliansen ingår. Det är inget realistiskt alternativ, dels av skäl som anförts ovan, dels att det inte krävs hela Alliansen för att uppnå majoritet. Dessutom är erfarenheterna inte de bästa att ha KD med i en uppgörelse.

Därför kommer sannolikt nuvarande regering tillsammans med C och L att uppfylla kriterierna. Ett alternativ till detta är att det fastställs en avsiktsförklaring mellan dessa parter, kallad Mittenöverenskommelsen, med villkor som påminner om dem i det tidigare avtalet.

Moderaterna har fått ett uppsving i opinionen efter valet av Ulf Kristersson som ny partiordförande. Kristersson har tagit befälet över Alliansen. I en intervju med Dagens Nyheter säger han: ”Med all tillgänglig information vi har just nu så kan Stefan Löfven räkna ned dagarna av sin regeringstid. Den kommer att sluta dagen efter valet. Med alla rimliga mått mätt är den här regeringens dagar räknade”.

Ulf Kristerssons tuppkam har vuxit rejält. Han vet tydligen hur valet 2018 slutar. Nu är det så här. Det är och förblir väljarna som avgör om Kristersson är den mest lämpade statsministern. Dessutom bestämmer väljarna i september valresultatet för respektive parti.

I min värld – liksom i västvärldens demokratier – är det valets största parti, som innehar ledarskapet vid förhandlingen om ny regering.

Arnold Andersson

socialdemokrat i Södertälje

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel