Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Vilken linje håller Moderaterna nu?

Annons

När Ulf Kristersson (M) tillträdde partiledarposten för drygt två år sedan såg han sig som den vuxne i rummet. Med honom skulle samtalsklimatet bli ett annat.

Och i sitt installationstal som partiordförande 2017 var hopp det bärande temat: ”Jag tror mycket mer på hoppfullhet än hopplöshet”. Han fortsatte senare med att Sverige ska bli ett land för hoppfulla och Moderaterna ett parti för desamma.

Han siktade i talet på att bli landets statsminister efter valet (som då låg ett år bort) genom att bilda en alliansregering. Kristersson markerade även att ”Sverigedemokraternas inskränkta nationalism är fel”.

Det finns all anledning att påminna om detta tal en dag som denna. Under Moderaternas pågående partistämma i Västerås är det på lördagen dags för Ulf Kristersson att hålla sitt linjetal. Där är det ordets förled, linje, som är mest intressant. För vilken linje är det egentligen som M håller i dag? Särskilt rak har linjen inte varit hittills under Kristersson, det står klart.

Flera av dem valde att spy sin galla på liberaler och centerpartister som hellre förhandlar med Stefan Löfven än sitter i Jimmie Åkessons knä.

Bara två år har gått sedan installationstalet. Och bortsett från en initial Kristerssoneffekt hos väljarna, likt den de flesta nyvalda partiledare får åtnjuta, har M haft det motigt i opinionen. Inte minst på grund av att Kristersson på egen hand lyckades sjabbla bort sina möjligheter att bli statsminister i en alliansregering – eftersom han valde att bygga sitt mandat på de ”inskränkta nationalisterna” i SD.

Att ett parti som gör anspråk på att vara statsbärande saknade förmågan att sy ihop en regering irriterade, för att inte säga förargade mången M-sympatisör. Flera av dem valde att spy sin galla på liberaler och centerpartister som hellre förhandlar med Stefan Löfven än sitter i Jimmie Åkessons knä. Andra förstod att det snarare var partiets eget tillkortakommande som bäddade för detta – det är inte alla moderater som tjusas så av sverigedemokrater att de blir helt blinda för politiska realiteter.

Redan före det att det i januari blev klart vilken regering Sverige skulle få röstade riksdagen fram Moderaternas och Kristdemokraternas gemensamma och SD-stödda budget. Och i väljarnas ögon utgör numera dessa tre högerkonservativa partier ett block. Opinionsinstitut efter opinionsinstitut rapporterar att det är mellan dessa som väljarströmmarna går – något flöde in eller ut till de andra partierna är svårt att skönja.

Då är det bekymmersamt att Kristersson alltmer låter som Åkesson. Svartmålandet är legio.

Ulf Kristersson vill ogärna se det så. Han säger att det finns sakfrågor där det går att samarbeta med SD – men påståendet att M och SD sitter ihop svär han sig fri i från. Hitintills.

Då är det bekymmersamt att Kristersson alltmer låter som Åkesson. Svartmålandet är legio. I de partiledardebatter – både i Sveriges television och i riksdagen – som ägt rum de senaste dagarna har M-ledarens budskap varit olika varianter på ”Jag är allvarligt oroad. För Sverige har stora problem”.

Det ligger förvisso i en oppositionsledares roll att vara kritisk mot en regering. Men Ulf Kristersson var i opposition även 2017 – då hoppets låga brann. Kristersson sade då: ”Jag är rädd för en politisk kultur som odlar missnöjet och göder fruktan att allt redan är kört, att allt ändå kommer gå åt skogen”.

Ska du 2019 lyckas se ens ett uns av hoppfullhet hos Moderaterna eller Kristersson får du allt ha bra syn.