Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Viktigt med ansvarsfull och återhållsam lönerörelse

Annons

Tecknen är tydliga. Konjunkturen mattas av, Exporttillväxten bromsar in, bygginvesteringarna minskar, lönsamheten inom industrin sjunker och antalet varsel ökar. För att nämna något.

När Statistiska centralbyrån på torsdagen släppte sina reviderade siffror över läget på arbetsmarknaden i oktober hade andelen arbetslösa ökat med 0,3 procentenheter jämfört med för ett år sedan.

Till det kommer att produktivitetsutvecklingen – värdet på det som produceras dividerat med ansträngningen (arbetade timmar) – stannat av. Den kurvan har, för hela näringslivet, i princip legat still i snart två år – enstaka branscher har dessutom en tydligt negativ produktivitetsutveckling.

Skälen till avmattningen är flera. För exempelvis exportindustrin är det märkbart hur såväl handelskriget mellan USA och Kina som turerna kring Brexit skapat osäkerhet i omvärlden. Affärerna påverkas när investeringsviljan tryter.

Företag rustar sig inför detta på olika sätt och anpassar sin produktion. Exempelvis har Scania valt att inte förlänga med 250 av sina visstidsanställda, allt för att anpassa sin kostym.

Givet det ovanstående är sötebrödsdagarna förbi. Det bedömare främst tvistar om nu är om vi står på tröskeln till en brantare nedgång och går in i en ordentlig lågkonjunktur – eller om det stannar vid en avmattning på ungefär dagens nivå.

I potten ligger, som alltid, att bolagen som verkar på en konkurrensutsatt internationell marknad inte kan bära vilken kostnadsmassa som helst.

Den frågan är inte oviktig – särskilt eftersom det vankas avtalsrörelse för nära 2,8 miljoner löntagare. I potten ligger, som alltid, att bolagen som verkar på en konkurrensutsatt internationell marknad inte kan bära vilken kostnadsmassa som helst.

Därför var det minst sagt en ögonbrynshöjare när LO för halvannan vecka sedan offentliggjorde sina krav inför kommande förhandlingar. Lönehöjningskravet på tre procent i ett ettårsavtal, eller minst 530 kronor mer i månaden, är offensivt – ja, eller rent provokativt om du frågar motparten på arbetsgivarsidan i Svenskt näringsliv.

Sedan 1997, när Industriavtalet slöts, har avtalsförhandlingarna inom industrin varit styrande för löneökningarna på hela arbetsmarknaden. Parterna är eniga om att industrins så kallade märke ska sättas på en nivå som svensk industriföretag ska klara av i internationell konkurrens. En ordning som har bred acceptans. Och under de drygt 20 år som detta industriavtal varit normerande har svenska reallöner, enligt Medlingsinstitutets beräkningar, ökat med mellan 50 och 65 procent (beroende på om räntan tas med i kalkylen eller ej).

Industriavtalets normerande roll kombinerat med Riksbankens inflationsmål har lagt grunden för en stabil lönebildning i över två decennier. Den som värnar ordning och reda i ekonomin och tryggad tillväxt för Sverige vet att försvara principen om märket.

Så bra som det går för svenska industribolag, så bra går det för Sverige.

Jämför exempelvis med hur det såg ut i början på 1980-talet – där lönepåslagen i avtalen var höga, men där dessa åts upp av inflationen och reallönerna de facto sjönk år efter år – och du inser poängen.

Ansvarsfulla och återhållsamma löneökningar har betalat sig – de gör Sverige gott och värnar jobben.

Och förståelsen för att svenska företag är tungt exportberoende måste sätta sin prägel på kommande avtalsrörelse – så bra som det går för svenska industribolag, så bra går det för Sverige. Den globala konkurrenskraften betyder just så mycket. Varken mer eller mindre.