Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Vårt kommunala självstyre hotas av likformighet

Dragkampen mellan stat och kommun, mellan centralmakt och lokalt fögderi pågår ständigt. Och en spaning i nutid gör gällande att likformigheten andas morgonluft.

Anmäl text- och faktafel

Den forne socialdemokratiske statsministern Göran Persson, numera styrelseordförande i Swedbank, vet att säga vad han tycker. Och han har dessutom fortfarande en förmåga att få folk att lyssna.

I veckan luftade han sina åsikter offentligt i samband med den så kallade Finansdagen i Stockholm. Perssons bärande budskap var att Sveriges skattepolitik måste förändras. TT citerar honom: ”Du kan säga i dag att den som betalar högst skatt får sämst service”, och han syftade då på skillnaden i nivåer på kommunalskatten över landet.

Här skulle det kunna vara på sin plats att raljera om att polletten äntligen trillat ner i den gamle socialdemokraten. Hur Persson förstått att det inte alls är så att ju högre skattenivån är desto bättre fungerar allt.

För det är ju så det brukar låta när hans partikamrater, vänsterpartister och allehanda socialister ständigt sätter likhetstecken mellan skatteuttag och välfärd. Varje förslag från borgerliga partier om sänkt skatt möts alltid av ett ramaskri – att låta människor behålla mer av sin lön leder raka vägen till samhällelig kollaps.

Men vi ska inte raljera. Det är inte primärt förhållandet mellan skatt och service som Persson vill belysa, ej heller hur höga (eller låga) skatter ska vara. Nej, det är att själva skattenivån varierar som stör honom. Persson tycker att målet borde vara en enhetlig kommunalskatt, lika hög överallt i Sverige. Vilket betyder att staten ska kliva in och ta ett avsevärt mycket större ansvar för kommunernas finansieringsbehov.

Det kan låta klokt. Men det är det inte.

Att kommunalskatten inte är lika överallt beror på att kommunerna har rätt att själva bestämma även om denna. Precis som att en kommun har rätt att bestämma om man ska eller inte ska investera i en ishall, ett badhus, en rondell, fler förskolor eller äldreboenden.

Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Dit hör absolut rätten att bestämma om nivån på kommunalskatten.

Detta kommunala och regionala självstyre, och den decentraliseringstanke som det vilar på, är värt att försvara. Fullt ut.

Beslut ska fattas så nära medborgarna som möjligt. Dit hör absolut rätten att bestämma om nivån på kommunalskatten.

Därmed inte sagt att det inte finns poänger i att staten hjälper till med finansiering. Förutsättningarna skiftar mellan olika kommuner och regioner på grund av demografi, geografi med mera – och skola, sjukvård och äldreomsorg måste fungera. Det är också därför ett parallellt utjämningssystem behövs, där regioner och kommuner med bäst ekonomiska förutsättningar betalar in till systemet och de med sämre möjligheter får ut pengar.

Till detta måste påpekas hur centralmakten regelmässigt gröper ur det kommunala självbestämmandet. De gångna åren har tendensen varit att staten ogillar olikheter och beslutar om reformer som kommuner måste genomföra. Till beslutet följer specifikt riktade bidrag som ska gå exakt till detta specifika ändamål. Inte sällan visar det sig att reformen som staten beslutat om i själva verket visar sig vara underfinansierad – och att den gräver hål ur de kommunala kassorna i stället.

Därför är generella statsbidrag som kommunerna har rådighet att bestämma över att föredra.

Likvärdighet är mycket fint. Men likvärdighet riskerar att tolkas som lika, eller exakt samma. Och likformighet smakar inte alls lika bra.