Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Ulf Kristersson saknade tålamod och tillräcklig vilja

På söndagen gav Ulf Kristersson upp. Hans regeringsbildningsutmaning har nått vägs ände.

”Den politiska uppgiften för en ny regering måste stå i centrum, inte bara att bilda en ny regering”, konstaterade Kristersson på pressträffen och sa att det i nuläget saknas förutsättningar för honom att fortsätta försöken att bli statsminister.

Anmäl text- och faktafel

Efter valresultatet var det uppenbart att tron på att det skulle gå att bilda en alliansregering hängde på en skör tråd. Med 143 mandat mot de tre rödgrönas 144 var Alliansen i underläge.

Men det var ändå en tråd. Med skicklighet och ödmjukhet i förhandlingar fanns chansen.

Efter de första formaliteterna – att riksdagen röstade bort Stefan Löfvens regering och att talmannen gav i uppdrag att sondera terrängen för en regeringsbildning – hade Ulf Kristersson två veckor på sig för att knyta nödvändiga band. Och visa vad han är kapabel till.

Nu har vi facit. Ulf Kristersson (M) misslyckades. Han ville inte tillräckligt mycket.

Efter blott ett par träffar med Stefan Löfven (S) gav Kristersson snabbt upp möjligheterna att nå resultat över blockgränsen – vilket i praktiken var slutet för Kristerssons projekt.

Hans avsiktsförklaring på facebook i fredags – där han resonerade kring att han som alternativ två var beredd att dumpa ett eller flera allianspartier och pröva en M-ledd regering – blev droppen.

De bägge hade svårt att dölja sin irritation på respektive pressträff på lördagen över att Ulf Kristersson spräcker Alliansen.

Den innebar att såväl Liberalernas Jan Björklund som Centerpartiets Annie Lööf gav kalla handen. De bägge hade svårt att dölja sin irritation på respektive pressträff på lördagen över att Ulf Kristersson inte ansträngt sig mer i sina samtal med Socialdemokraterna. Ett brett samförstånd över blockgränsen är att föredra.

Björklund erbjöd tre andra alternativ som Kristersson borde pröva: en regering med Alliansen och Socialdemokraterna, en koalitionsregering med enbart M och S samt att Alliansen och MP regerar ihop.

Eftersom alternativet är att sätta sig i Jimmie Åkessons knä – något som är helt uteslutet för såväl L som C.

Intressant i sammanhanget är att även Jimmie Åkesson (SD) ännu en gång bekräftat att Sverigedemokraterna inte tänker släppa fram en moderat statsminister utan att få någonting tillbaka.

På den punkten har Åkesson varit mycket tydlig hela tiden. Ändå är det frapperande hur svårt det budskapet har varit att ta in för en handfull moderata sympatisörer, ett par borgerliga ledarsidor, ett antal företagsledare och andra konservativa tyckare.

De tuggar på, till synes på fullt allvar, med argument om att det knappt finns några problem med att en svensk regeringsbildare lutar sig mot Sverigedemokraterna. Några sakpolitiska likhetstecken mellan Alliansen och SD överskuggar i argumentationen helt den bråddjupa skillnaden som finns ideologiskt.

Och så förmedlar de gång på gång bilden av att SD inte tänker ställa några motkrav. Det är naivitet i sin prydno. Då lyssnar man dåligt på Jimmie Åkesson, och negligerar vad SD är för ett parti.

Ulf Kristersson sade på söndagens pressträff att han kände att han gjort vad han kunnat. Det var inte tillräckligt. Därför lämnade han sitt jag fixar inte detta-besked till talman Andreas Norlén.

Därmed är det nu dags för nästa kapitel det stora regeringsbildardramat. Ett drama som tarvar såväl tid som tålamod.

Och där brast det. Ulf Kristersson tog sig inte den tid som krävdes, han saknade det rätta tålamodet.