Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Tio år sedan riksdagsbeslutet – seyfo får inte glömmas

Artikel 36 av 37
Erkännandet av Seyfo
Visa alla artiklar

Den låg i luften. Känslan av att detta skulle kunna bli en historisk dag. Men säkert var det inte. När ledamöterna i Sveriges riksdag gick in i plenisalen för att rösta om Sverige skulle erkänna seyfo som ett folkmord var utgången oviss.

Alliansen (Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna) hade via sin majoritet i utrikesutskottet landat i att mördandet av kristna i nuvarande Turkiet från 1915 och framåt ”som drabbade armenier, assyrier/syrianer och kaldéer under det osmanska rikets tid sannolikt skulle betraktas som folkmord enligt 1948 års konvention, om den hade varit i kraft vid den aktuella tidpunkten”. Den dåvarande oppositionen med socialdemokrater, miljöpartister och vänsterpartister nöjde sig inte med detta – de ville ha ett svenskt folkmordserkännande.

Men oppositionspartierna behövde stöd av en handfull ledamöter från partierna i Alliansen. Annars skulle det inte gå.

Och så blev det. En kristdemokrat och två folkpartister valde att trotsa partilinjen, detsamma gjorde en före detta moderat som satt som politisk vilde. Med minsta möjliga marginal, röstsiffrorna 131–130, vann oppositionens förslag.

Nu i veckan fyllde riksdagsbeslutet om att erkänna seyfo som folkmord tio år. Det var, och är, ett historiskt beslut. Problemet är att det tydliga tillkännagivandet från riksdagen aldrig blivit regeringspolitik. Två statsministrar – Fredrik Reinfeldt (M) och Stefan Löfven (S) – samt tre utrikesministrar – Carl Bildt (M), Margot Wallström (S) och Ann Linde (S) – har alla med stor bestämdhet sett till att inte göra någonting.

Detta trots att Socialdemokraterna, så länge partiet var kvar i opposition, utlovade att med partiet åter vid makten skulle erkännandet fullföljas. Ett löfte som brutits med Löfven som statsminister.

Där står vi. Trots att vårt parlament sagt sitt är det i utrikespolitiska frågor regeringen som driver Sveriges officiella linje.

Och bland riksdagsledamöterna av i dag är trycket lågt i frågan. Vid den utrikespolitiska debatten i februari var det bara i två av 180 anföranden som ledamöter tog upp erkännandet av seyfo – för dem svarade en sverigedemokrat och en kristdemokrat.

Det kommer krävas ett fortsatt engagemang från de föreningar, riksförbund och kyrkor som verkar inom de berörda folkgrupperna för att åter få fart på de politiska partierna.

Tanken att Sverige skulle driva seyfofrågan globalt har stannat vid en tanke – vilket är otillräckligt.

Den svenska regeringens ovilja att följa riksdagsbeslutet om ett nationellt erkännande är nog så besvärande. Men där finns också annat som gnager, internationellt.

Den reservation från Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet som riksdagen röstade ja till (nummer 5, sidan 33) för ett decennium sedan innehöll fler delar – förutom uppmaningen att regeringen bör följa riksdagens beslut om ett svenskt erkännande. Riksdagen röstade också på samma gång ja till att ”Sverige bör agera med kraft inom EU och FN för att få till stånd ett internationellt erkännande av detta folkmord”.

Inte heller detta har vi sett mycket av från svenska regeringar under det gångna decenniet. Tanken att Sverige skulle driva seyfofrågan globalt har stannat vid en tanke – vilket är otillräckligt.

Sverige måste kunna stå upp för seyfooffren och dess anhöriga. Och göra det med kraft, såsom riksdagsbeslutet säger. Det är dags att folkmordet äntligen erkänns, frågan får inte glömmas bort.