Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Ministrar och murvlar och fan och hans mor

Anmäl text- och faktafel

Det är bökiga tider.

En knapp vecka har passerat sedan valsöndagen. En vecka då partiledarna positionerat sig i väntan på att den slutliga rösträkningen och mandatfördelningen ska bli klar.

Vi har fått höra Stefan Löfven (S) säga att han ska vara statsminister eftersom han leder det största partiet och har det största regeringsunderlaget.

Vi har också fått veta att det i stället är Ulf Kristersson (M) som borde bli statsminister eftersom han leder det största regeringsalternativet.

Vi har kunnat läsa att Jimmie Åkesson (SD) sitter i guldsits med en vågmästarroll eller att Jimmie Åkesson är helt isolerad eftersom ingen tänker ta stöd av Sverigedemokraterna.

Vi har sett att politiska kommentatorer och redaktörer slagit fast att valresultat innebär döden för den liberala mittenpolitiken och att höger–vänsterskalan slutgiltigt kommer att segra, medan åter andra hävdat att Annie Lööf (C) och Jan Björklund (L) sitter på makten – det är de som är verkliga vågmästare.

Och vi har förstått att ordet ödmjuk är helt urvattnat – alternativt att ingen politiker någonsin förstått vad ordet egentligen betyder.

Om detta kan man säga mycket.

Eller så kan man säga som den amerikanske presidenten Abraham Lincoln lär ha sagt: ”du kan lura hela folket en del av tiden, du kan lura delar av folket hela tiden – men du kan inte lura hela folket hela tiden”.

Man måste ändå ha perspektiv. För hundra år sedan var det ännu bökigare tider.

Alla de ovanstående påståendena kan omöjligt stämma. Skälet är enkelt – ingen vet hur det slutar, men alla vill ha en tvärsäker åsikt.

Nåväl. Man måste ändå ha perspektiv.

För hundra år sedan var det ännu bökigare tider.

Europas unga män dödades i första världskrigets leriga skyttegravar, bolsjevikerna gjorde revolution och tog makten i Ryssland och i Osmanska riket pågick det folkmord som vi i dag kallar seyfo.

Här i Sverige skapade författaren Bo Bergman poesi. Han skulle fylla 48 år och hade ännu inte blivit invald i Svenska Akademien när han gav ut diktsamlingen Elden 1917, tydligt präglad av den tidens oroliga värld.

En av dikterna börjar med orden ”Ministrar och murvlar och fan och hans mor de ljuga alla i kapp med varandra ...” och avslutas med en stilla önskan ”... om bara vår Herre förblir neutral och håller sitt finger från politiken”.

Dikten heter Sanningen.

Det är i sanning en rätt träffande titel – med en träffande inledning och avslutning.

Även för vår tid.