Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Mer ett ja till värderingar än ett nej till Kristersson

För bra många år sedan intervjuade jag en man i Södertälje. Jag var nyhetsreporter på LT och när själva intervjun var över och jag och fotografen skulle åka tillbaka till redaktionen säger intervjupersonen att ”Hitler var inte så tokig, han byggde autobahn”.

Så uttrycker sig bara den som har förmågan att blunda hårt – den som på allvar tycker att sakfrågor är viktigare än värderingar och ideologi.

I en helt annan kontext, i vår egen tid, är det just prioriteringen mellan sakpolitik och värderingar, som nu försvårar regeringsbildandet i Sverige.

I onsdagens statsministeromröstning fanns samtliga 349 riksdagsledamöter på plats i kammaren – och alla deltog. Just denna unikt stora uppslutning fokuserade talman Andreas Norlén på när han inledde sin pressträff – omedelbart efter att riksdagen röstat nej till Ulf Kristersson (M) som statsminister.

Anmäl text- och faktafel

Att alla ledamöter röstade var mer överraskande än själva utgången.

Kristersson föll med röstsiffrorna 154–195, Samtliga följde respektive partilinje. Sverigedemokraterna gjorde gemensam sak med Moderaterna och Kristdemokraterna – medan övriga fem partier röstade emot.

Men det är delresultatet, 92–51, som är själva kärnan i detta historiska beslut. Dessa siffror visar på Alliansens tudelning. På den ena sidan står moderater och kristdemokrater, på den andra centerpartister och liberaler. För första gången på 40 år röstade borgerliga partier nej till en borgerlig statsministerkandidat.

Det kan tyckas konstigt. Samtliga fyra partier är enade om att hålla ihop Alliansen, alla vill ha Ulf Kristersson som statsminister. Ändå föll allianspartiernas röster helt olika.

Ytterst handlar det om vad man drivs av: sakpolitiska frågor eller värderingar.

C och L röstade nej på mycket goda grunder.

I det förslag som låg på bordet– en M plus KD-regering – skulle Sverigedemokraterna få ett helt avgörande inflytande för vilken sakpolitik som regeringen skulle kunna föra. I fyra år.

Då blundar man rätt hårt, för faktum är att i praktiken skulle en sådan regering ge SD en vetorätt.

Exempelvis argumenterade Ebba Busch-Thor, KD-ledaren, i kammaren för att den regeringen kan korta vårdköer och stå upp för människor i behov av LSS. Moderater och kristdemokrater gör just så, de betonar enskilda frågor och säger att de tänker föra allianspolitik i alliansens anda och framhärdar i att riksdagen sedan får rösta om sakpolitiken.

Men då blundar man rätt hårt, för faktum är att i praktiken skulle en sådan regering ge SD en vetorätt.

Centerpartister och liberaler lyfter blicken, de rider spärr. Att ge sådan makt till ett nationalistiskt, högerpopulistiskt parti som SD finns inte på kartan. C och L varnar för att Sverige ska slå in på den vägen – flera avskräckande exempel finns i dagens Europa.

Centerpartiledaren Annie Lööf uttryckte det som att en sådan regering blir SD:s gisslan. Liberalernas Jan Björklund konstaterade att kampen för den liberala demokratin, mot nationalism och protektionism, är större än att säga ja till Ulf Kristersson som statsminister med detta regeringsunderlag.

Och de bägge upprepade ännu en gång att Sverige behöver samarbete över blockgränsen i stället.

Men frågan är om inte Jimmie Åkesson (SD) själv tydligast fångade vad det handlar om – och varför riksdagsmajoriteten gjorde rätt som stoppade M plus KD-regeringen. Åkesson talade om den som en högerkonservativ regering och sa: ”Det är helt naturligt. Det är så det ska vara. Det är så jag vill ha det”.

Åkesson får fortsätta drömma. Må det aldrig bli en sanndröm.