Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Liberalt partiledarval i tidernas jämmerdal

Annons

5 360 röster. Större än så var inte marginalen för Liberalerna från att ha hamnat under fyraprocentsspärren i Europaparlamentsvalet. Den suck av lättnad som Liberalernas sympatisörer drog när partiet klarade sig över vattenytan och räddade ett av sina mandat följdes dock snabbt upp av en rejäl kallsup.

Anmäl text- och faktafel

Liberalerna nådde bara 3,7 procent när Statistiska centralbyrån i veckan släppte första delen av sin partisympatiundersökning, där väljarna fått svara på frågan om vilket parti de skulle rösta på om det var riksdagsval i dag?

Det jämras. 3,7 är ett historiskt bottennapp – den lägsta noteringen någonsin för partiet i dessa mätningar som inleddes på 1970-talet.

Den enklaste av förklaringar är att Liberalerna tar stryk av att man tillsammans med Centerpartiet valde att ingå Januariöverenskommelsen med regeringen – och därmed satte stopp för en Ulf Kristersson-ledd regering som skulle ha blivit beroende av Sverigedemokraterna.

Borgerligt lagda L-sympatisörer som är negativt inställda till samarbete med Socialdemokraterna och Miljöpartiet har därför lämnat.

Enligt SCB noterar Liberalerna statistiskt säkra väljartapp jämfört med riksdagsvalet i september på cirka 0,7 procent till Kristdemokraterna, 0,4 procent till Moderaterna och 0,3 procent till Centerpartiet. Liberalernas väljare har alltså gått till de forna allianskamraterna – varav två motsatt sig S-samarbetet, medan det tredje är med. Den väljargrupp som finns att vinna tillbaka återfinns således inom det traditionellt blå blocket i svensk politik – en kommande partiledare behöver primärt varken fiska på vänsterkanten eller hos Sverigedemokraterna.

Där skiljer sig Liberalerna från exempelvis Kristdemokraterna och Moderaterna som med retorik och förslag slåss om samma väljare som Sverigedemokraterna.

Men det är som sagt den enkla förklaringen. Faktum är att Liberalernas kräftgång har pågått under en längre tid. För ett och ett halvt år sedan, i november 2017, långt före valkampanjer och januariöverenskommelser låg partiet på 4,2 procent hos SCB. Som ett exempel.

De ideologiskt drivna väljarna som söker en frihetlig, liberal motpol till högerkonservatism och socialism ser Centerpartiet som sitt parti – inte Liberalerna.

Andra skäl till de tuffa tiderna är att Liberalerna har tappat dragningskraft på utbildningsområdet, partiet är inte ensamt som kärnkraftskramare och plötsligt månar alla partier om det svenska försvaret. Till det kan läggas att Liberalerna har framstått som otydligt såväl i regeringsfrågan som i direkt sakpolitik.

De ideologiskt drivna väljarna som söker en frihetlig, liberal motpol till högerkonservatism och socialism ser Centerpartiet som sitt parti – inte Liberalerna.

Liberalernas tre partiledarkandidater – Johan Pehrson, Nyamko Sabuni och Erik Ullenhag – är nu ute på turné för att möta och övertyga väljarna. Väljarflödena från SCB-mätningen är intressanta inför det partiledarval som det krisstämplade partiet står inför.

Både Johan Pehrson och Nyamko Sabuni ifrågasatte Löfven-samarbetet – men står nu bägge bakom 73-punktsöverenskommelsen.

Till Sabuni ställer de liberaler som vill att partiet ska göra en ordentlig kursändring sitt hopp. Bland annat önskar de sig en renässans för kravliberalismen, med en hårdare och tydligare linje i migrationsfrågor.

Motståndarna till en sådan riktningsförändring frågar sig vad Liberalerna har att vinna på att bli nummer tre i raden av allianspartier, bakom M och KD, som vill låta som Jimmie Åkesson utan att låta som Jimmie Åkesson.

Erik Ullenhag däremot ses då som den tydligaste status quo-kandidaten, kursförändringen blir mindre med honom. Hans tydligaste inspel under kampanjen har snarast varit att Liberalerna måste ta miljö- och klimatfrågorna på större allvar. Men också hur fast förankrad han är i värderingsfrågan kring Sverigedemokraterna: ”Det vore djupt olyckligt för Sverige om vi fortsatte en utveckling som i en hel del andra länder, att man anpassar sig efter värderingar”.

Vilken väg Liberalerna väljer återstår att se. Men att vägvalet sker i uppförsbacke är helt klart.

Annons