Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Kreativiteten flödar för att möta rigida låneregler

Annons

Bostadsmarknaden är inte funktionell – om vi nu ska inleda med självklarheter.

Precis som på arbetsmarknaden är det inga större bekymmer för den som redan är inne, medan tröskeln in för den som står utanför är hög och blir allt högre.

Anmäl text- och faktafel

Det finns några uppenbara saker som bidrar till att det är svårt att kunna få nyckeln till en första bostad.

Den reglerade hyressättningen gör att rörligheten bland hyresrätter är låg – och människor tvingas stå i bostadskö under mycket lång tid.

Samtidigt har regelförändringar försvårat för den som vill köpa sitt första boende. Striktare regler kring finansieringen har införts – som lånetaket från 2010 att bostadslånet maximalt får uppgå till 85 procent av värdet på bostaden och det obligatoriska amorteringskravet med angiven skuldkvot som trädde i kraft i mars 2018.

Lägg därtill att ett historiskt lågt ränteläge de senaste åren har bidragit till att pressa upp bostadspriserna till rekordhöga nivåer, påeldade av den statliga subvention på 30 procent av räntekostnaden som ränteavdraget ger alla med lån.

Bostadsmarknaden av i dag gör att även den som har en tillräcklig inkomst för att klara räntor och amorteringar ändå blir kvar utanför om det saknas nödvändigt sparkapital för att klara själva kontantinsatsen.

Både lånetak och amorteringskrav ligger där de ligger. Och de politiska låsningarna såväl när det gäller att avreglera hyresmarknaden som att få ned ränteavdragets storlek är svåra. Det är få som tror att man i närtid ska finna en framkomlig väg där – trots att många gärna uttalar sig om behovet av en bred bostadspolitisk reform.

Detta är bakgrunden och utgångspunkten till att det, på flera olika håll, poppar upp kreativa lösningar som syftar till att runda denna jättepropp och möjliggöra för människor att trots allt kunna flytta till ett eget hem.

Ett exempel hittar vi i Malmö. Sveriges radio berättar hur fastighetsbolaget Trianon har konkreta tankar på att erbjuda en annan typ av bostadslån för bostadsköpare som saknar sparkapital till kontantinsatsen – de 15 procent av köpeskillingen som ligger utöver bolånetaket.

För att hushåll ska klara av kontantinsatsen och kunna ta sig in på bostadsmarknaden vill bolaget testa nya finansieringsmodeller, varav en kallas sociala obligationer.

Trianon ska bygga nytt i stadsdelen Rosengård. Och för att hushåll ska klara av kontantinsatsen och kunna ta sig in på bostadsmarknaden vill bolaget testa nya finansieringsmodeller, varav en kallas sociala obligationer. Tanken med dessa är att de inte ger finansiären en förutbestämd avkastning, i stället garanteras återbetalning om ett visst socialt resultat har uppfyllts. Samhällsnyttan bestämmer avkastningen. Statliga innovationsmyndigheten Vinnova stöttar Trianons idé, men om den ska bli verklighet behövs ett godkännande från Finansinspektionen.

Ett annat exempel finns i Göteborg. Där har Göteborgs stad kallat storbankerna till sig för att, som Sveriges radio rapporterar, söka lösningar för att kunna få fler in på bostadsmarknaden.

Fastighetsdirektören i Göteborg, Martin Öbo, säger: ”Ta ett utsatt område, till exempel Tynnered eller Gårdsten. Ofta finns det kapital för att klara av kontantinsatsen, men den finns kanske inte alltid på bankkonton. Den finns i släkter, i familjer”.

Målet med samtalen med bankerna är att visa på de olika förutsättningar som finns – inte att kringgå gällande lagstiftning om lånetak och amorteringskrav.

Ytterligare en idé kommer från arbetsgivarorganisationen Sveriges byggindustrier, där Catharina Elmsäter Svärd är vd, och har precis som initiativet i Göteborg en tydlig adressat: bankerna. Sveriges byggindustrier har studerat kreditrestriktionernas effekter för förstagångsköpare. Undersökningen visar att mellan 50 och 90 procent av alla ensamboende (den stora skillnaden hänger ihop med var i landet man bor) i åldern 25–35 år står utan möjlighet att köpa en ny etta. Allra svårast är det i centrala Stockholm och Göteborg, där priserna är högst.

Sveriges byggindustrier anser att en väg värd att pröva är att bankerna är mer verklighetsanpassade i sina bedömningar av hushållens betalningsförmåga. Efter flera år av minusränta, och där alla prognoser pekar på fortsatt låga räntenivåer de närmaste åren, ifrågasätts rimligheten i att bankerna i sina beräkningar av betalningsförmåga ligger på kalkylräntor på upp emot sex–åtta procent. Ett rimligt ifrågasättande.

Idéerna från Malmö, Göteborg och byggindustrierna är alla intressanta på sitt sätt.

Men ger samtidigt bara lindring.

Grundproblemet är alltjämt att svensk bostadsmarknad behöver ett brett blocköverskridande helhetsgrepp.