Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Kan M och KD hitta ut från missnöjesträsket?

Annons

Att det råder förliga vindar för partier som kan kanalisera missnöje står klart.

Såväl Vänsterpartiet som Sverigedemokraterna fortsätter att gå starkt i opinionen – i Dagens Nyheters Ipsos-mätning nu i veckan fick de 11 respektive 24 procent. Jämfört med senaste valet har V därmed ökat med 3 procentenheter och SD med 6,5.

Skillnaden mot övriga sex riksdagspartier är tydlig. Centerpartiet och Kristdemokraterna ligger i mätningen snäppet ovanför sina respektive valresultat – alla de andra har backat.

Sverigedemokraterna är största parti – och lika stort som Moderaterna och Kristdemokraterna tillsammans.

Samtidigt som ytterkantspartierna tycks attrahera allt fler är det alltjämt så att den stora majoriteten av väljarna, nästan två tredjedelar, återfinns i mitten. Det tål att påminna om.

För även om Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch Thor (KD) har inlett detta riksdagsår med en remarkabel stretchövning – när de krokar arm med både Jonas Sjöstedt (V) och Jimmie Åkesson (SD) samtidigt – är det svårt att se hur denna långdans ska hålla över tid.

Trots allt är det så att den enda politiska idé som förenar SD och V med M och KD är att vara motvalls.

Kristersson och Busch Thor springer i dagsläget på alla bollar som Sjöstedt eller Åkesson kastar och som syftar till att göra livet surt för Stefan Löfven. Ett misstroendevotum mot en minister här eller en enskild budgetförändring där och M och KD kommer garanterat springande.

Det är märkligt. Partier som vill göra anspråk på att ta regeringsmakten vet att det tar tid att bygga förtroende. De brukar vilja leda, inte bli ledda. Att ta ansvar även i opposition, i stället för att springa dit där det för stunden passar, är då att föredra.

Kristersson ville att Moderaterna skulle vara ett parti för hoppfulla – nu har han skapat ett parti av hoppjerkor.

Det tål att påminna om vad Ulf Kristersson sa när han valdes till partiledare. Kristersson ville att Moderaterna skulle vara ett parti för hoppfulla – nu har han skapat ett parti av hoppjerkor.

Och även om det kan vara kittlande att ge Löfven på tafsen, så är varken Moderaterna eller Kristdemokraterna några utpräglade missnöjespartier (likt de nyfunna vännerna i V och SD). De hör inte hemma i de utmarkerna.

Därför är den nuvarande M- och KD-strategin kortsiktig. Den syftar till att vinna varje enskilt slag. En mer långsiktig strateg vill vinna ”kriget” – det vill säga nästa val.

Och traditionen bjuder att den som vinner mitten vinner regeringsmakten.

En bärande analys till varför den dåvarande Alliansen under Fredrik Reinfeldt (M) förlorade regeringsmakten 2014, efter åtta år i Rosenbad, var att de blivit för mycket av förvaltare och för lite av förnyare. Man mäktade inte med att ta fortsatta steg för att liberalisera exempelvis arbets- och eller bostadsmarknaden.

Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna av i dag är några idébärare – och verkar inte ha några sådana ambitioner heller

Det är tack vare Centerpartiet och Liberalerna som nuvarande regering, i och med januariavtalet, har flera sådana reformer på gång. Tankar som bygger på att sänka trösklar, att sätta individen före systemet och göra det lättare för människor att få ett jobb eller en bostad. Att möjliggöra livsresor, om du så vill.

Varken Moderaterna eller Kristdemokraterna av i dag är några idébärare – och verkar inte ha några sådana ambitioner heller. Att delta i sifferbingo om hur många kronor som ska läggas på vård, skola, rättsväsende eller försvar hör inte dit. Idéerna som M och KD nu ger sitt gillande är inte deras egna – de kommer från V eller SD.