Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Jonas Sjöstedt har S att tacka för sin framgång

Annons

Efter Jonas Sjöstedts besked att han kliver av uppdraget som partiledare för Vänsterpartiet har, som så ofta, det främst hörts lovord av såväl politiska motståndare som meningsfränder.

Och det är klart, Jonas Sjöstedt har satt avtryck – han vet att formulera sig begripligt och slagfärdigt, och detta oavsett om du håller med honom i sak eller ej. Kombinationen skarpt intellekt och varm humor har gjort Sjöstedt till en av partiledarskråets vassaste debattörer.

Ren fakta visar att partiet vuxit i såväl de riksdagsval (2014 och 2018) som de Europaparlamentsval (2014 och 2019) som Jonas Sjöstedt varit partiledare. En del av äran för detta faller givetvis på honom själv. Men frågan är om inte den viktigaste nyckeln till Sjöstedts påstådda framgångssaga ligger någon annanstans. Hos Socialdemokraterna.

Jonas Sjöstedt valdes till partiledare under trettonhelgen 2012, för nästan exakt åtta år sedan. Då hade Håkan Juholt (S) 15 dagar kvar som partiledare för Socialdemokraterna.

Under Juholts ledartid hade S väljarstöd rasat ihop. I SCB:s partisympatiundersökning månaden före Sjöstedts tillträde och Juholts avgång hade S tappat över sex procentenheter och hamnade på rekordlåga 27,7 procent. Samtidigt hade S-kollapsen bara marginellt gynnat riksdagens andra röda parti – V fick i samma mätning 5,2 procent. Detta var historiskt: inte ens en tredjedel av svenskarna tänkte rösta rött.

Det blev som bekant Stefan Löfven som efterträdde Håkan Juholt. Till riksdagsvalet 2014 hade S återhämtat sig något, 31 procent av väljarna röstade på partiet, samtidigt som V fick 5,7, ett i alla stycken modest resultat. Valet innebar att S kunde återta statsministerposten.

Sjöstedt muttrade initialt, men tiden skulle visa att Löfven spelat honom i händerna. Det var ett lyckokast för Vänsterpartiet.

Därefter ger Stefan Löfven det besked som lägger grunden för det vänsterparti som Jonas Sjöstedt har lett. Löfven säger ja till att regera med Miljöpartiet, men vill inte ha några vänsterpartister i regeringen.

Sjöstedt muttrade initialt, men tiden skulle visa att Löfven spelat honom i händerna. Det var ett lyckokast för Vänsterpartiet. Under mandatperioden fick V oproportionerligt stort inflytande över den förda regeringspolitiken – utan att behöva ta något som helst ansvar. En perfekt position för ett populistparti. Jämförelsen med Miljöpartiet är oundviklig, MP blev hårt sargat av att regera ihop med S – och partiet hade få om ens några större framgångar att skryta med.

Det senaste valresultat visade detta svart på vitt. S och MP backade, medan V ökade. Och efter alla turer kring regeringsbildandet slutade allt till sist med att S och MP fortsatte styra. Och förhandlingar med de nya samarbetspartierna Centerpartiet och Liberalerna resulterade i en januariöverenskommelse som ”innebär att Vänsterpartiet inte kommer att ha inflytande över den politiska inriktningen i Sverige under den kommande mandatperioden”.

Stefan Löfvens nya besked handlade alltså inte om Sjöstedt och hans partikamrater skulle få bli ministrar eller inte. Nu skulle Vänsterpartiet knoppas bort från politiskt inflytande.

Ännu en gång muttrade Sjöstedt – för att sedan casha in rejält. I realiteten är V:s inflytande rejält – partiet har plötsligt nya lekkamrater i moderater och kristdemokrater och vet att sätta press på regeringen.

Åtta år med Jonas Sjöstedt har visat att det varit en fördel att Socialdemokraterna vill hålla V kort.

Januariöverenskommelsen har även opinionsmässigt varit gynnsam för Vänsterpartiet.

Minns du SCB-mätningen som nämndes här ovan? Där S nådde 27,7 procent? Det dröjde åtta år för Löfven att slå Juholts bottennotering, i förra månaden släppte SCB motsvarande undersökning – där fick Socialdemokraterna 27,6 procent. Vänsterpartiet däremot nådde 9,5 och är numera tydligt Sveriges fjärde största parti i opinionen. Och det totala antalet röda väljare motsvarade valresultatet från 2014.

Åtta år med Jonas Sjöstedt har visat att det varit en fördel att Socialdemokraterna vill hålla V kort.

Samtidigt har inte V behövt inta någon extrem vänsterposition, den politiska verkligheten har gjort att Socialdemokraterna har förflyttat sig mot mitten. Sjöstedt har kunnat stå kvar, vilket gjort steget över lättare för många besvikna S-väljare.

När Vänsterpartiet rustar för partiledarval är det här som vägvalet står. Flera av de kandidater som lyfts fram som potentiella efterträdare återfinns i partiets vänsterfalang. Vad händer om de vill föra partiet längre ut mot vänsterkanten och öka glappet till Socialdemokraterna? Vart söker sig besvikna S-väljare då?