Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Hissa varningsflagg för ett framtida väktarsamhälle

Annons

Det är helt i sin ordning, om uttrycket ursäktas, att regeringen nu vill se över reglerna för ordningsvakter. Gällande lagstiftning på området kom 1980 – och det är klart att paragrafer blir passé i takt med att tiderna förändras.

Men med rådande samhällsanda – där fler och fler ordningsvakter (ihop med övervakningskameror) är en ofta föreslagen lösning på allt från människors upplevda otrygghet till ren gängkriminalitet – finns all anledning att höja ett varnande finger.

Det leder fel när kostnader vältras över på kommuner och regioner från staten. Ett exempel är när tunnelbanepolisen plockades bort i Stockholms kollektivtrafik, och SL tvingades hyra in vakter i deras ställe. Liknande har skett runt om i landet – där allt större offentliga resurser läggs över på privata bolag som får ta hand om ordning och säkerhet.

Och det leder också fel när vaktbolagens anställda ges befogenheter som de är magert rustade för. I den snart 40 år gamla ordningsvaktsförordningen står att ”Utbildningen för ordningsvakter ska utformas så att eleverna ges de kunskaper och färdigheter som krävs för tjänstgöringen”, och vidare att ”Grundutbildningen ska omfatta minst 60 timmar”.

Den mer neutrala betraktaren inser att utbildningstiden är ett stort skämt

Är du positivt lagd, åt det naiva hållet, kan du glädjas åt att en ordningsvaktsutbildning faktiskt är betydligt mer omfattande än så i dag – hela 80 timmar, eller två veckor om du hellre vill det. Den mer neutrala betraktaren inser att utbildningstiden är ett stort skämt för att tillgodogöra sig nödvändiga ”kunskaper och färdigheter”.

Väger du in det ökade ansvar som flyttats över från samhället till de privata vaktbolagen – och där det finns områden där bolagen inte alls enbart utgör ett komplement, utan helt enkelt ersatt polisen – måste kompetens upp. Statens våldsmonopol ska inte läggas ut på entreprenad så lättvindigt.

Säkerhetsbranschen har under längre tid arbetat intensivt för att ifrågasätta polisens närvaro på fler och fler områden – och där branschen står villig att ta över.

Ett nutida tydligt exempel på detta är matcharrangemangen i herrallsvenskan i fotboll. Redan 2013 presenterades den så kallade huliganutredningen ”Mer glädje för pengarna”, där utredaren Björn Eriksson föreslog ”polisfria matcher”. Senare samma år anlitades samme Eriksson av lobbyorganisationen Säkerhetsbranschen. Och därefter har han propagerat för att polisen ska lämna arenorna och vaktbolagen ska komma in.

Successivt har också detta skett – ordningsansvaret har flyttats från polis till privata vaktbolag – och den nyligen avslutade säsongen har varit en enda lång utdragen konflikt mellan fotbollsklubbarna och dess supportrar på ena sidan och polis och ordningsvakter å den andra. Bland mycket dumt var de viseringsregler som Riksidrottsförbundet – där Björn Eriksson (hepp!) är ordförande – tvingade på arrangörerna. Vakterna vid entréerna instruerades att ta åskådare mellan benen och på brösten. Det finns exempel från säsongen på kvinnliga matchbesökare som vägrade detta – och som inte blev insläppta på arenan.

Upprördheten över väktarsamhällets närgångna intåg blev stor. Förstås.

Att anlita vaktbolag får inte bli svaret på bristande polisnärvaro – ordningsvakten är ett dåligt surrogat till ordningsmakten.

Det var därför aningen positivt att inrikesminister Mikael Damberg (S), när han lade ut texten kring den statliga utredning som nu tillsätts, betonade dels att vaktbolag inte kan eller ska ersätta polisen, dels att utbildningen måste bli längre.

Detta måste vara bärande balkar i en framtida, uppgraderad lagstiftning.

Att anlita vaktbolag får inte bli svaret på bristande polisnärvaro – ordningsvakten är ett dåligt surrogat till ordningsmakten.