Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Fler händer i vården är nyckeln för att lösa krisen

Verkligheten på Södertälje sjukhus har LT skildrat utförligt under hösten och vintern.

Väldigt långa väntetider, patienter som blir kvar på akutmottagningen för att det inte finns plats på de fullbelagda vårdavdelningarna – och ett ombyggt, moderniserat sjukhus där vårdavdelningar trots överbeläggningarna står tomma. Mycket av det ovanstående bottnar i personalbrist, inte minst av sjuksköterskor.

Det är en verklighet som flera andra av Region Stockholms akutsjukhus delar. Personalen inom Stockholms akutsjukvård vittnar om en extremt pressad arbetssituation där patientsäkerheten under stundom är i fara.

Region Stockholm växer befolkningsmässigt, vi lever allt längre och andelen äldre äldre i befolkningen ökar. Den politiska majoritetens tanke att strukturera om hälso- och sjukvården så att patienter styrs bort från akutmottagningar har sitt ursprung just i den demografiska förändringen.

Tanken är rätt och riktig. Framtiden kräver ett smartare resurs- och kapacitetsutnyttjande. Människor ska få den vård de är i behov av – på rätt nivå.

I den tänkta hierarkin utgör ett samtal till vårdguiden basen, därefter följer besök på vårdcentral eller husläkarmottagning. Sedan finns närakuter, följt av akutsjukhusens bättre utrustade enheter och i allra sista hand den nya intensivakuten på Karolinska universitetssjukhuset i Solna för de mest komplicerade skadorna eller sjukdomsfallen.

Patientflödena har också påverkats. I Socialstyrelsens senaste årsrapport (för 2018) minskade antalet akutbesök på sjukhusen med elva procent (48 000 besök) i Region Stockholm – och den viktigaste orsaken till minskningen är just utbyggnaden av närakuter i primärvården. Samtidigt betyder detta att de som alltjämt kommer till akutmottagningarna i högre utsträckning är de med störst vårdbehov, de äldre och multisjuka.

Och när de fem regionråden Irene Svenonius (M), Gustav Hemming (C), Anna Starbrink (L), Ella Bohlin (KD) och Tomas Eriksson (MP) i veckan skriver om vården på debattplats i Svenska Dagbladet är de ytterst måna om att berätta om allt nytt de byggt och om sitt strukturella tänk: ”Framtidsplanen för hälso- och sjukvården är framtagen med hjälp av medicinsk expertis, överensstämmer med den nationella inriktningen för vården och är beslutad i bred politisk enighet”.

Vi står mitt i en pågående sjukvårdskris – det är svårt att med hedern i behåll kalla situationen för annat än krisartad

Hur korrekt detta än må vara, så är det inte särskilt lyhört. Inte i stunden.

Vi står mitt i en pågående sjukvårdskris – det är svårt att med hedern i behåll kalla situationen för annat än krisartad – där patienter som de facto befinner sig på akutmottagningar inte får behandling i rimlig tid hur mycket den hårt ansträngda personalen än försöker.

I dagsläget struntar sjukhusmedarbetarna blankt i allt tal om ”medicinsk expertis”, ”nationell inriktning” och ”politisk enighet”. De vill se en lösning på bemanningssituationen, fler händer i vården helt enkelt. Och de vill se den nu.

För det är förståeligt att de inte heller ser att det ljusnar framöver. Tvärtom, de lever i en verklighet där flera av sjukhusen lagt stora varsel om uppsägningar – där Karolinskas varsel står i särklass, sjukhuset vill minska personalstyrkan med 250 läkare och 350 undersköterskor. Med färre kollegor ökar stressen och pressen ytterligare.

Den blågröna majoriteten behöver sätta ned foten, för att ge vården lugn och ro. Akutsjukvården är i behov av politisk handlingskraft.