Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Fäll inga tårar när kommuner lägger ned konsumentvägledningen

Låt oss för en gångs skull göra ett nedslag i konsumentpolitikens förlovade land. Visste du att en av de få tvistefrågorna i dessa domäner de senaste årtiondena handlar om vilket mål som svensk konsumentpolitik ska ha.

Anmäl text- och faktafel

Före 2007 gällde devisen ”Trygga konsumenter som handlar hållbart”. Därefter såg riksdagen till, under alliansregeringen Reinfeldt, att byta målbild till den nya ”Konsumenterna har makt och möjlighet att göra aktiva val”.

Skillnaden är inte helt oviktig. Och vi känner igen den från andra politikområden. Vänsterregeringar tenderar att se människor (konsumenter i just detta fall) som värnlösa varelser i stort behov av trygghet och statlig omsorg – regeringar till höger har stor tilltro till att individen är myndig nog att fatta egna beslut.

Bägge dessa mål hade dock det gemensamt att de var kortfattade på gränsen till snärtiga. Särskilt om du jämför med det mål som i dag gäller. När regeringen Löfven fick chansen att låta pendeln slå tillbaka åt vänster fastnade man för: ”Målet för konsumentpolitiken är väl fungerande konsumentmarknader och en miljömässigt, socialt och ekonomiskt hållbar konsumtion”.

Konsumentpolitiken har alltså ett mål – men också en mening. Oavsett om du politiskt står till vänster eller höger så inser du att det känns otryggt om man inte kan lita på den som säljer en vara eller en tjänst – likaså att konsumentens egna möjligheter att göra aktiva val blir begränsade om man inte vet vad det är man väljer emellan.

En förutsättning för att en marknad ska vara ”väl fungerande” är att tillgången till information är god – samt att informationen dessutom är korrekt och går att förstå.

Av detta skäl finns en väv av stödfunktioner som kan ge konsumenter opartisk rådgivning och vägledning. Dessa går utöver möjligheten att anmäla till Allmänna reklamationsnämnden – eller vid riktigt grava fall driva process i tingsrätten.

Överlägset populärast av rådgivningstjänsterna är Konsumentverkets Hallå konsument, som handhar närmare 100 000 frågor varje år, och dess syster Konsument Europa med 6 600 frågor. Därutöver kommer rådgivningen från de fyra befintliga konsumentbyråerna inom telekom, försäkring, energi samt bank och finans med 26 000.

Drygt 70 procent av alla frågor från svenska konsumenter (egna privata googlesökningar oräknade) hamnar hos någon av de ovanstående. Bara 30 procent kommer till landets kommuner – och deras konsumentvägledning.

Det kan vara värt att ha det i minne i ett läge när antalet kommunala konsumentvägledare minskar. Var fjärde kommun saknade egen konsumentvägledning i fjol, enligt den senaste av Konsumentverkets årliga kartläggningar: Läget i landet. En av de kommuner som lade ned rådgivningsverksamheten 2018 var Nykvarn.

Det är helt i sin ordning. Behovet av personliga möten med en vägledare är i dalande. Den statliga utredningen ”Det oberoende konsumentstödet” konstaterade i våras att det finns ”flera möjligheter att få stöd i konsumentfrågor för de konsumenter som anser att information och vägledning via telefon och digitala kanaler är tillräcklig”.

Vad är skälet att bekosta en tjänst som inte är efterfrågad för skattepengar?

Kombinationen av att verksamheten inte är lagstadgad, att råd går att få på annat håll samt att få frågor kommer från allmänheten ligger oftast bakom när en kommun väljer att säga tack och hej till sin konsumentvägledning. För vad är skälet att bekosta en tjänst som inte är efterfrågad för skattepengar?

Det tål att nämnas att Södertälje kommun också har skurit ned sin service till undrande konsumenter. Du erbjuds numera möjligheten att fylla i ett formulär på nätet med ditt spörsmål och kan sedan – så sägs det – bli kontaktad av kommunens kundcenter.

Det är ett verkligt minimum.