Annons
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Ett år med januariavtal – och ambivalenta socialdemokrater

Annons

Den 11 januari 2019 kunde riksdagens talman Andreas Norlén stänga locket till sin kakburk. Januariöverenskommelsen som fyller ett år i dag innebar ett omedelbart stopp för alla fikastunder som partiledarna hade inne på talmannens kontor. Inga fler dammsugare eller biskvier.

Men framför allt innebar avtalet att Sverige fick en regering – fyra månader efter riksdagsvalet. Ulf Kristersson (M) hade misslyckats med att få ihop ett regeringsunderlag och i stället kunde Stefan Löfven (S) fortsätta som statsminister i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Detta tack vare de 73 punkter som regeringspartierna kommit överens med Centerpartiet och Liberalerna om.

Samtliga fyra partier har fått gehör för några av sina hjärtefrågor, men alla fyra har också fått ge med sig för politik som de normalt inte skulle driva. Så fungerar kompromisser, så är det att ta ansvar.

Och det har varit fascinerande att se hur de fyra partierna bakom uppgörelsen sedan agerat. Centerpartiet och Liberalerna står upp för de liberala reformer som överenskommelsen banar väg för, Miljöpartiet lyfter de gröna framgångarna, medan Socialdemokraterna vrider sig i plågor.

S har under det gångna året haft otroligt svårt att kommunicera vinsterna med avtalet.

Socialdemokraternas egna framgångar i överenskommelsen lyfts knappt aldrig, i stället är raden av ministrar och andra partiföreträdare som beklagar sig offentligt över innehållet lång. S har under det gångna året haft otroligt svårt att kommunicera vinsterna med avtalet.

Finansminister Magdalena Andersson (S) sammanfattade detta väl i Ekots lördagsintervju i november: ”Om man tittar på Centerpartiet så tycker jag att de har varit väldigt framgångsrika i att ta hem sina segrar i januariavtalet, medan vi socialdemokrater inte alls har varit lika bra på det utan kanske snarare ältat de kompromisser som vi gjort”.

Och som av en händelse färgar detta av sig i väljarkåren.

Så här lagom till januariavtalets ettårsdag har Sveriges television låtit Novus undersöka hur väljarna ser på den politik som regeringen för, där januariöverenskommelsen utgör en stor del. Blott tusen personer har deltagit i undersökningen, så resultatet måste tas med ett par nypor salt, men ger ändå en fingervisning.

Att de väljare som röstar på Moderaterna, Kristdemokraterna, Sverigedemokraterna eller Vänsterpartiet är negativt inställda får betraktas som en självklarhet. Den dag oppositionen är nöjd med den förda regeringspolitiken är det fara å färde.

Intressantare är det då att syna vad sympatisörerna till de fyra partierna bakom överenskommelsen tycker. Där framgår att Centerpartiets och Liberalernas sympatisörer är hyggligt tillfreds. Medan missnöjet är större hos de båda regeringspartierna. 42 procent av väljarna till Socialdemokraterna och Miljöpartiet tycker att regeringspolitiken är dålig – 23 procent svarar att den är bra. Och framför allt är det i traditionella S-grupper som missnöjet gror. Av LO-väljarna anser 57 procent att politiken är dålig.

Ett tydligt kvitto på att Socialdemokraternas ambivalens kostar.

Samtidigt väntar lejonparten av de 73 punkterna fortfarande på genomförande – vacklar ministrarna där kan läget bli ett annat.

Efter det första året kan några saker konstateras. Januariavtalet har hittills stått pall. Stefan Löfvens regering sitter kvar och den har fått igenom sin budget. Samtidigt väntar lejonparten av de 73 punkterna fortfarande på genomförande – vacklar ministrarna där kan läget bli ett annat. Annie Lööf (C) och Nyamko Sabuni (L) villkorar sina respektive partiers stöd med att regeringen visar handlingskraft och håller vad den lovat.