Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: En allmän arbetsförsäkring – väl värd att diskutera vidare

I en ny skrift från Arena idé, ”I stället för att rusta ned Arbetsförmedlingen – låt de arbetslösa vara huvudpersoner!”, tar Södertäljebon Bosse Elmgren återigen upp kampen för en arbetsförsäkring, som likt sjukförsäkringen ska vara allmän.

Skriver ”återigen”, för Elmgren har drivit frågan i långt mer än ett decennium på S-kongresser och i andra fora. Och skriver ”kampen” eftersom Elmgren, socialdemokrat som han är, stött på motstånd främst från LO-fackligt håll hos dem som till varje pris vill försvara a-kassorna – tidigare har a-kassan ansetts vara en nyckel för att kunna värva medlemmar till facket.

Men tid har gått. Banden mellan fackförbunden och arbetslöshetskassorna har lösts upp. Vilket gör att just det hindret blivit klart lägre.

Vad har det då för betydelse om en arbetsförsäkring skulle vara allmän? ”Alla” är väl ändå med i a-kassan? Nja, I dagens Sverige är ungefär två tredjedelar anslutna till en a-kassa. En tredjedel är det inte. Och för att citera ur Bosse Elmgrens skrift: ”De allra flesta som är med i a-kassorna har ett jobb. Men de allra flesta som är arbetslösa har ingen ersättning från a-kassa”.

När så många saknar ett sådant skydd finns förbättringspotential. Särskilt om man, vilket är rimligt, ser detta som en del av en grundtrygghet som ska finnas i ett välfärdssamhälle. För ordningens skull vill Miljöpartiet sedan länge ha en allmän grundförsäkring vid såväl sjukdom som arbetslöshet som omfattar alla – och exempelvis Sverigedemokraterna och Liberalerna har föreslagit att a-kassan ska vara obligatorisk (och därmed omfatta samtliga arbetstagare).

En arbetsförsäkring är tänkt för att täcka tiden för omställning – precis som tanken är med a-kassorna.

Bosse Elmgren konstaterar också, helt korrekt, att parternas olika trygghetsorganisationer (Trygghetsrådet för privatanställda tjänstemän, Trygghetsfonden för privatanställda arbetare och så vidare) är skickliga på att få människor som blivit uppsagda att hitta ett nytt jobb eller en utbildning. Vilket han tycker att man borde lära av.

Trygghetsorganisationernas framgångsrika arbetsförmedlande (statistik visar att närmare 90 procent får hjälp den vägen, vilket är en enastående siffra) är en viktig del i varför Centerpartiet drivit på för att reformera Arbetsförmedlingen i grunden. Dessa visar, tillsammans med andra goda exempel på förmedling av jobb nationellt och internationellt, att det går att effektivisera. Och nu ingår detta som en punkt i januariöverenskommelsen med regeringspartierna S och MP samt Liberalerna.

Det tål att påminna om att Trygghetsrådet (för privatanställda tjänstemän) kom till som en reaktion på att Arbetsförmedlingen inte klarade uppgiften.

Det finns gott om klokskap i det Bosse Elmgren anför i sin skrift. Det är därför en gåta hur den gode Elmgren landar i slutsatsen att en allmän arbetsförsäkring, som skarpt ska förbättra möjligheten till jobb för alla utifrån personliga möten, fortsatt ska luta sig mot statliga Arbetsförmedlingen. När andra gör jobbet bättre.

Det tål att påminna om att Trygghetsrådet (för privatanställda tjänstemän) kom till som en reaktion på att Arbetsförmedlingen inte klarade uppgiften. Det skedde redan på 1970-talet. Och alla övriga trygghetsorganisationer följde efter av samma skäl.

Statliga Arbetsförmedlingen är namnet till trots inte bäst lämpad för att förmedla arbeten. Enligt siffror från SCB för 2017 som sidan arbetsmarknad.se bearbetat förmedlades blott 1,4 procent av jobben genom kontakt med Arbetsförmedlingens personal.

En ineffektiv, byråkratisk koloss är vad Arbetsförmedlingen är – låt inte de goda tankarna om en allmän arbetsförsäkring drunkna där.