Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Då var det dags för Boel Godner att gräva igen

Det fanns en tid när det låg något högtidligt över att prominenta personer lade den första grundstenen, tog det första spadtaget eller satte saxen i blågult band. Det skulle vara speciellt. Det var en markering att detta byggprojekt, denna investering, är av en särskild vikt för lokalsamhället.

Uteslutande handlade det då om offentliga byggnader som exempelvis skolor eller större infrastrukturinvesteringar – där stat, landsting eller kommun beslutat att lägga skattebetalarnas pengar på något väsentligt efter beslut i demokratisk ordning. Och där det var fullt naturligt med representation från någon kunglighet, minister, landshövding eller kommunstyrelseordförande i samband med byggstart eller invigning.

Kungahuset, Rosenbad, Tessinska palatset eller stadshuset befolkas av människor som är ytterst lämpade att gräva sand och klippa band.

Man värdet av det högtidliga har devalverats – i alla fall i Södertälje.

Här har kommunledningen skapat en egen tradition sedan decennier. De rycker ut mest hela tiden, åt alla och överallt.

Kungahuset, Rosenbad, Tessinska palatset eller stadshuset befolkas av människor som är ytterst lämpade att gräva sand och klippa band.

Klassisk är invigningen av hamburgerkedjan McDonald's vid Maren på 1990-talet. Festligheten inleddes med båtfärd, med ångfartyget Ejdern, innan dåvarande kommunstyrelseordförande Conny Andersson (S) i sitt invigningsanförande förklarade att Södertäljeborna nu fått sitt nya vardagsrum.

Listan kan göras lång där privata intressen fått ta del av glansen som ett besök av en ledande kommunpolitiker kan ge – där finns snabbmatsrestauranger, kyrkolokaler, butiker eller bostadsrättsföreningar.

Detta är dubbelt. Å ena sidan ligger det i politikers intresse att framstå som folkliga och företagarvänliga med förhoppningen att det ger goodwill för en själv och det egna partiet, å andra sidan finns det också poänger att hålla distansen.

McDonald's vid Maren eller de nybyggda bostadsrätterna Grand central bakom Gamla Rådhuset är exempel där Södertäljebornas entusiasm inte varit hundraprocentig (främst kring byggnadernas estetik), men där politiken varit djupt involverad och snudd på lyrisk.

Men politiker har också grävt för det som senare visar sig vara rejäla ekonomiska magplask med tillkommande huvudvärk – minns dunderfiaskot Södertälje factory outlet vid Södertälje syd (vars byggnader Scania sedan övertog).

För tänk dig ett läge om det ekonomiska magplasket skulle bero på ekonomiska oegentligheter – hur kul är det då att finnas på bild med spade i hand, som galjonsfigur för rent skumrask?

På onsdagen är det åter dags. Ännu ett privat bostadsprojekt ska få grävhjälp av Boel Godner (med tanke på väderläget kanske det kommer krävas en del snöskottning först). Denna gång ska Godner (S) greppa spaden vid Igelstavikens östra strand. Tillsammans med representanter från byggjättarna Skanska och JM ska hon på det viset sätta i gång bostadsprojektet Igelsta strand.

Med tanke på den historiska bakgrunden är det roligt att just Godner har detta uppdrag. Boel Godner var ordförande i kommunstyrelsen som ville få bostadsprojektet till stånd, samtidigt som hon också var ordförande i Söderenergi som gjorde allt för att stoppa planerna.

Godners spadtag startar i praktiken inte alls själva bostadsbygget – det är beräknat att börja hösten 2019. I stället innebär det att den helt nödvändiga saneringen av den förgiftade marken kan starta. Dioxiner, arsenik och annat måste väck innan det så småningom blir dags att bygga bostäder – har hon tur kanske hon kan få komma tillbaka och lägga grundstenen med tillhörande tidskapsel.

Igelsta strand-bygget är bara ett i den långa raden där kommunstyrelsens ordförande sagt ja till att vara på plats. Det är inte kontroversiellt. Ingen höjer på ögonbrynen.

Men det kan ändå finnas anledning att någon gång våga ställa frågan: Vad blir det härnäst? När finns det skäl att säga nej? Finns det en gräns för när kommunstyrelseordföranden faktiskt bör hålla armlängds avstånd?