Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Andersson bör ta intryck av Feldt – sluta baxa

Annons

Minns du när Kjell-Olof Feldt (S) fastnade på bild när han på vers avfärdade en av sitt partis och sin regerings allra viktigaste reformer, införandet av löntagarfonder?

Anmäl text- och faktafel

Feldts inledande rader, denna decemberdag 1983, blev odödliga på direkten: ”Löntagarfonder är ett jävla skit, men nu har vi baxat dem ända hit ...”.

Den inskränkning av det fria företagandet som löntagarfonderna innebar skapade djupa sår mellan näringslivet och den socialdemokratiska regeringen. Familjeägda företag som H&M, Tetra Pak och Ikea kom att flytta sina huvudsäten utomlands.

Feldt var i stunden en sanningssägare. Hans ”jävla skit”-uppfattning delades brett – över en halv miljon människor hade skrivit på protestlistor mot löntagarfonderna inför riksdagsbeslutet – ändå stred han i sin roll som finansminister för att riksdagen skulle rösta ja. Detta var ett S-löfte som finansministern inte kunde backa från.

I veckan kom en annan form av socialdemokratiskt sanningssägande. Eller hur man nu ska benämna partiets valanalys för valrörelsen 2018.

Avsnittet kring barnfamiljer är extra intressant. Där konstateras att väljarstödet för S hos ”personer med hemmaboende barn inte bara minskat i absoluta tal utan är numera signifikant lägre än stödet i gruppen utan hemmaboende barn” de senaste åren. Med andra ord: barnfamiljer är sällan socialdemokrater.

Just denna insikt hade S naturligtvis redan före valet, partierna håller koll på opinionen. Och det var så partiet kom på idén med Familjeveckan – som presenterades nära inpå valdagen och var en i kronor räknat mycket kraftfull satsning. En veckas extra ledighet för föräldrar var på pappret ett effektivt sätt att köpa barnfamiljernas röster.

På pappret, ja.

För samtidigt som valanalysen påstår att ”Familjeveckan och beslutet att presentera valmanifestet sent i valrörelsen bidrog sannolikt till partiets återhämtning i opinionen”, konstateras också på annan plats att effekten av löftet om Familjeveckan uteblev hos barnfamiljsväljarna.

På skalan mellan iskallt fiasko och superhet succé var mottagandet av löftet rejält nedkylt.

Bidrog eller uteblev – något motsägelsefullt kan tyckas. Eller så är det så att det var andra väljargrupper än barnfamiljer som lockades.

Hur som helst. På skalan mellan iskallt fiasko och superhet succé var mottagandet av löftet rejält nedkylt. Särskilt om målet var att få fler med hemmavarande barn att känna sig som socialdemokrater.

Och valanalysen betonar att det kanske hade varit bättre att prioritera annat som barnfamiljer bryr sig mer om – som skolan. Det kan ”vara nyckeln till att vinna tillbaka stöd hos barnfamiljerna”, som det står skrivet.

Trots allt handlar politik om prioriteringar.

Familjeveckan dök upp från ingenstans, efterfrågad av ingen och lockade inte väljarna – dessutom är den behäftad med en mycket hög kostnad. Ställd mot övriga behov, som inom välfärdens kärna, borde det vara kört för Familjeveckan.

Men icke.

Socialdemokraterna har i fyrpartiöverenskommelsen med MP, C och L fått igenom kravet att reformen ska bli verklighet – till en början med tre lediga dagar, sedan utbyggd till en vecka.

Det är här dagens finansminister borde stanna upp och ta intryck av gårdagens. Magdalena Andersson (S) behöver inte göra som Kjell-Olof Feldt, hon kan sluta ”baxa” i tid.

Annons