Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Titta in i Oves vagnhistoriska museum: ”De flesta har trasiga hjul som inte går att köra på, då får jag göra nya”

Ove Lindholm är för gamla uttjänta hästvagnar vad den magiska fen var för Askungen. På en vinter förvandlar han en skrothög på hjul till en historisk klenod.

Den faluröda idylliska flervåningsladan utanför Järna omgärdas av vildvuxet gräs, brännässlor och hundkex. Det skapar en vacker kontrast till den nätta hästvagn i toppskick som rullats ut på gården.

– Det är mitt senaste projekt. En damvagn från 1890-talet att köra i parken med, säger Ove Lindholm lugnt och pålitligt kunnigt.

Han visar in i sin skattgömma som för många år sen tömdes på spannmål och fylldes av Oves hobbyprojekt. Hästvagnar från slutet av 1800- och början av 1900-talet. Den genuina passionen smittar genast av sig när han visar runt bland sina 23 vagnar och fem slädar på två våningar. Ladan är sedan några år full.

– Tänk vilket hantverk de la ned på något man ska trampa på. Ove tar tag i ett sirligt dekorerat fotsteg på en promenadvagn från 1800-talet.

– Och här hade de picknicklådan, det finns på nästan alla vagnar.

Han lyfter på sittdynan och ett luftigt utrymme avslöjar sig. Med en återhållsam iver guidar den pensionerade snickaren mellan dolda finesser, utsökt hantverk och funktionella moderniteter.

– Det fanns regler för tjockleken på hjulen och hur det skulle vara konstruerat.

Ove minns själv hur han som sommarbarn fick använda häst och vagn för att frakta sädessäckar. Men intresset väcktes först när han i 50-årsåldern skaffade häst.

– Då köpte jag en gigg som jag renoverade upp och upptäckte hur kul det var.

I ladan står nu promenadvagnar som finfolket använde när de behövde en nypa luft, Viktoriavagnar att glänsa i på väg till festen och slit och släng-vagnar för bönderna.

Nästan alla har använts på gårdar i Järna, Hölö och Gnesta-trakten.

– Ofta följer vagnen med gården så man köper de inte hur lätt som helst.

Ove hittar sina objekt på auktioner och genom vänner som sett en risig vagn i bekantas skjul.

– De flesta har trasiga hjul som inte går att köra på, då får jag göra nya. Det är bland det svåraste för de får inte bli skeva.

Med fotografier visar han skönheterna i ladan först såg ut som hopplösa fall. En vagn varje år har det blivit. En del hjälp får han från smedjan en bit bort men det mesta gör han själv.

Först plockar han ner vagnen i småbitar, sen blästrar han, grundmålar, målar fyra lager färg, ett lager med dekor och så lack ovanpå.

– När jag plockar isär vagnen hittar jag alltid originalfärgen någonstans och försöker hitta en så lik som möjligt. Titta bara på djupet på den här färgen.

Han lägger handen omsorgsfullt på den blå Viktoria-vagnen med gula dekorationer. Den kördes en gång av familjen Broms i Järna.

– Sen köpte han en Mercedes, säger vännen Berndt Malmström, som såg vagnen när den var i bruk på 1940-talet.

Berndt är en av dem som är på gång att starta en förening för att stödja Oves samling ekonomiskt. Förhoppningen är att den på något sätt ska komma allmänheten till glädje. Utan barn eller andra intresserade efterträdare är det oklart vad som händer med vagnarna när Ove inte kan ha kvar de mer.

– Jag får väl sälja dem, säger han och kliar sig i huvudet.

Kommer han sig för att sälja några dubbletter så finns fortfarande drömprojekt kvar.

– En riktig vilda western-diligens. Men de finns inte att få tag i. Eller en likvagn. De är fina.

Ove kör inte längre själv, men när det finns möjlighet tar han och frun Ingrid en tur genom samhället. Kuskar är han kräsen med.

– Det är bara Thomas Geiger som för köra. Annars blir det inget.

När vagnar lånats ut till bröllop och annat tidigare har de ofta kommit tillbaka med skavanker. Det är det inte värt tycker Ove.