Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Tillflykt i tid av kris

Gästtyckare Anders Bäcklander om att orientera sig i tiden.

Trots att vi lever i en värld som enligt många aldrig varit så rik och så säker, präglas samtiden, i väst kanske man ska säga, av ett slags kristillstånd.

Världen är fredligare än någonsin, trots Syrienkriget. Människor får det bättre och andelen i absolut fattigdom har sjunkit dramatiskt de senaste decennierna och antalet demokratier ökar.

Ändå växer oron, osäkerheten och rädslan. Klimatförändringar, miljöförstöring, globalisering, migration, terrorism, ökade spänningar mellan stormakter ligger  bakom.

Klyftorna vidgas i många samhällen med ökad snedfördelning av förmögenhet och tillgångar. Det har skett även i det förespeglat jämlika Sverige de senaste 30 åren.

Den framtidstro, och exempellösa ekonomiska utveckling som präglade västvärlden från andra världskriget slut och till 1970-talet tycks ha upphört.

Tron på framtiden, som varit bärande sedan industrialismens genombrott, har upphört.

Uppfattningen av tiden i västerländsk historia härrör från två källor: den grekiska cykliska uppfattningen, och den kristna irreversibelt lineära. Båda uppfattar tiden som geometrisk eller rumslig. En rörlig punkt på en cirkel eller en linje med en riktning. Den kristna uppfattningen ersatte den grekiska och gav den också ett slutmål.

Den moderna tidsuppfattningen är en sekulariserad version av den kristna uppfattningen, där målet/Gud ersatts med utveckling/framsteg.

Historikerna pratar om förändringar i tidsuppfattningen. Tron på framtiden, som varit bärande sedan industrialismens genombrott, har upphört. Framtiden har, tills nu, varit draglok åt utvecklingen och också definierat uppfattningen att historien är något vi lägger bakom oss.

Sedan murens fall och det ökande intresset för minnet, delvis på bekostnad av traditionell historia, har vi fastnat i nuet och det förflutna vill inte försvinna. De exceptionella händelserna under 1900-talet vill inte förpassas till historien.

Förr skrev man historien med utgångspunkt i det förflutna. Den moderna historieskrivningen däremot tog avstamp i framtiden. I dag skriver vi endast med utgångspunkt i nuet. Filosofen Bauman menar att vår tidsuppfattning ”utmärker sig mer för sin brist på sammanhang och konsekvens än av kontinuitet och konsistens”.

Om både det förflutna och framtiden har förlorat sin roll som orienteringspunkter, och vi är fast i nuet med ett behov av att hantera den katastrofala närhistorien, så är det inte förvånande att vurmen för kulturarvet, nationen, minoritetshistoria och minnesplatserna tilltar. Det är tillflykter i tider av krisstämning. Samhället söker en ny identitet i den allt snabbare förändringen.

Anders Bäcklander

gästtyckare i LT, 2008–2014 anställd på Södertälje kommun bland annat som stadsarkitekt