Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Susan har fått nog av svensk damfotboll

För drygt ett år sedan stod Susan Varli på toppen av sin karriär. Hon hade debuterat i U23-landslaget och gjort två mål. Nu slutar hon – och sågar svensk damfotboll längs med fotknölarna.

Vi träffas en februari eftermiddag i Södertälje. För 22-åriga Susan Varli är det före jobbet som servitris på en sportbar och efter en föreläsning på Karolinska institutet.

Hon studerar till sjukhusfysiker och är inne på sitt femte och sista studieår. När Susan spelade i allsvenskan och elitettan hade hon svårare att få tiden att räcka till. Men fotbollen är historia nu.Södertäljes senaste landslagsspelare på damsidan har bestämt sig för att sluta – ett besked som kom lika plötsligt som överraskande för de som följt hennes framfart.

– Zlatan sade nyligen att det inte går att jämföra damfotboll och herrfotboll. Jag håller med till hundra procent. Om han hade varit damspelare i Sverige skulle han blivit petad i division fem. Man får inte sticka ut i svensk damfotboll. Man måste tänka sig för innan man säger något, innan man går in i en närkamp, överallt, hela tiden, säger Susan.

– Jag har fått nog och tröttnat, det är därför jag lägger av. Och jag pratar med dig nu för jag vill verkligen försöka hjälpa nästa generation fotbollstjejer.

Susan Varlis karriär började i Assyriska och FF Södertälje, och har hela tiden gått spikrakt uppåt med bland annat allsvenska sejourer i Hammarby och AIK.

I oktober 2012 debuterade hon i Sveriges U23-landslag. Det var en landskamp mot Norge i Östersund, Lilie Perssons sista som U23-ansvarig. Sverige vann med 2–1, Susan Varli spelade från start, gjorde båda målen och blev utsedd till matchens lirare.

– Jag var jätteglad efter den där landskampen. Lilie (numera assisterande förbundskapten till Pia Sundhage i A-landslaget) sa att jag inte kunde ha gjort min debut bättre. Jag tänkte att nu skulle jag få chansen igen.

Så blev det inte. Tvärtom. Några månader senare togs nästa trupp ut till vänskapsturneringen i La Manga. Nye förbundskaptenen Calle Barrling ringde upp Susan och meddelade att hon var reserv.

– Klart jag var besviken, så jag frågade varför. Det blev ett långt samtal. Han tog upp att jag hade större möjligheter än andra i och med att jag har turkiska föräldrar. Jag kunde höra med Leyla Güngör i Malmö, som kunnat spela för Turkiets landslag.

– Men Calle, jag är ju född i Sverige och är svensk. Jag kan inte ens turkiska.

”Fast du är ju inte som oss tråkiga svenskar, du har en annan mentalitet än oss”, sade han då.

– Jag grät efter det där samtalet. Att få höra något sånt från en förbundskapten.

– Jag var uppsatt som reserv flera gånger under 2013 och det blev flera återbud. Men jag blev aldrig kallad. Efter samtalet med Barrling förstod jag att jag inte skulle bli uttagen mer.

När LT-sporten tar kontakt med Calle Barrling för att höra hans version är han först ovillig att tala om Susan Varli:

– Jo, jag hörde att hon har slutat. Men du ska tala med Lilie Persson som hade hand om henne i U23-landslaget.

Till sist, när förbundskaptenen får höra vad Susan Varli berättat om deras telefonsamtal ilsknar han till:

– Det där skriver du inte, det ska du veta.

Men stämmer det?– Naturligtvis inte. Det är ju uppenbart att du inte känner mig och vad jag står för.

Men är det inte oerhört märkligt att en spelare som gjort succédebut i ett landslag sedan inte alls tas ut mer?– Om du varit lite bevandrad i fotboll och vår landslagsverksamhet hade du förstått att det inte behöver vara en succédebut bara för att man gjort två mål. Du kan ringa min chef, Lilie Persson.

Calle Barrling hör sedan av sig till LT-sporten via mejl där han beklagar om han uppfattats som upprörd. Han vill även förklara vilka uttagningskriterier som gäller och hänvisar återigen till Lilie Persson för mer information om detta. Om Susan Varlis anklagelser mot honom nämner han inget.

Själv säger Susan att landslagskontroversen bara är en del av en helhet i svensk damfotboll, där spelare antingen likformas eller stöts ut.

– Mitt beslut att sluta har så klart inte bara med landslaget att göra. Klubblagsfotbollen är likadan. Jag har hela tiden fått höra från olika tränare att jag ställer för höga krav, jag vill för mycket, jag tar i för mycket. Jag har aldrig nånsin varit elak mot någon annan. Varför kan jag inte få vara den jag är då?

Finns det fler konkreta exempel på hur du har drabbats?– Nu är det såklart inte bara jag, utan det finns många andra också som inte vågar säga det utåt. Men ja, det finns många exempel. Under mitt andra år i AIK (2012) kallades jag och två lagkamrater till sportchefen. Några av de yngre tjejerna hade sagt att de var rädda för att passa oss bollen. Jag fick ett ultimatum, antingen stanna och inte spela några matcher eller, som han uttryckte det, ”bli befriad från kontraktet”.

– Så jag lämnade AIK och Djurgården hörde av sig direkt. Då lovade jag dem att inte berätta för media vad som hänt. Nu är jag klubbfri och kan säga som det är. Om något sådant skulle hända inom herrfotboll, folk skulle tro att det var ett skämt.