Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Strindbergs drama fångade publiken

Ansvarslösa och nöjeslystna mödrar som bedrar sina män. Strindbergs Pelikanen som utomhusteater på Wendela hebbe, mottogs med applåder och skratt.

Annons

Premiärpubliken applåderar väluppfostrat när skådespelarna gör entré och det är upplagt för en trevlig afton i kulturens famn. Men det dröjer inte länge innan snaran dras åt och trivsamheten förbyts i ångest. Redan i öppningsscenen presenteras konflikten och den döde faderns ande tassar tyst över golvet.

Dramatiken är full av dysfunktionella familjer, där det inte sällan är den dåliga modern som bär ansvaret för att det går utför. I Pelikanen, som skrevs 1907 och är August Strindbergs internationellt mest spelade pjäs, är modern ansvarslös och nöjeslysten, en total motvikt till den kärleksfulla och självuppoffrande mor som idealet bjuder.

Redan namnet ger en satirisk vink. Pelikanen som enligt myten slet upp sitt bröst för att mata sina ungar med sitt hjärteblod. Inget kunde var mer fjärran för mor Elise, som visserligen kokar gräddsås i timmar, men bara för att dricka upp den själv.

Det är lätt att förstå Strindbergs tanke med pjäsen, där den frånvarande fadern idealiseras och görs till ett offer för den onda modern som både försummar barnen och är otrogen med mågen. Det kunde också vara lätt att låta Elise bli en nidbild.

Men det går inte att hata Elise i Berit Carlbergs tolkning. Till det är hon alldeles för mänsklig. Nöjeslysten och ansvarslös, måhända, men också storögt charmerande och okuvlig. Hon begår inte bara synden att sätta sig själv före sina barn, utan det största brottet en åldrande kvinna kan göra; att förälska sig i en yngre man och tro att hon ska vara åtråvärd nog för att känslorna ska vara besvarade.

Ensemblen är samspelt och bjuder på fina porträtt. De ständigt frysande och hungrande barnen Gerda och Fredrik spelas lyhört av skådespelarparet Mia Poppe och Niclas Strand. Mia Poppe går från andlös förnekelse till kompromisslös klarsyn, medan Niclas Strand är den bittre alkoholisten som driver historien vidare med sitt närmast tvångsmässiga sanningsägande, inte helt olik en prins Hamlet.

Duncan Green spelar den av modern åtrådde mågen Axel, som lockats in i äktenskapet i tron att det finns pengar i boet. Med isblå blick och ryttmästarhållning gestaltar han ett fullt trovärdig svin som förför kvinnor med ena handen och slår med den andra, medan Helena Fernells hembiträde Margret är det klassiska kärva rivjärnet som håller ihop hushållet och inte behåller sina tankar för sig själv.

Det här är ett familjedrama som känns in i märgen. Det förlösande skrattet kommer också när Elise storsint skrattande tröstar sin dotter.

– Men kära du så här är det i alla familjer. Det är bara att man inte visar det!

Annons