Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Staden speglar våra drömmar – staden är inte färdig

Annons

”En stad mäts inte på sin längd och bredd, utan på vidden av dess vision och höjden av dess drömmar”, skrev en gång Herb Caen i sin kolumn i San Fransisco Chronicle. Tanken var inte ny eller originell – att en stad är produkten av dess invånares ambitioner och drömmar är nog ganska uppenbart för de flesta som har ett intresse för städer. För att förstå en stad måste man förstå människorna som byggt den.

Anmäl text- och faktafel

Däri ligger också förklaringen till att Södertälje är en annan stad än Strängnäs eller Trosa. Våra förfäder var ambitiösa drömmare som hade ett intresse av att växa utanför de ramar som dåtiden gav dem. Sedan medeltiden har de byggt, rivit, förtätat och expanderat.

Det har skett i vågor men redan i slutet av 1800-talet, långt innan Erik Stenborg föddes, så valde vi en annan väg än många småstäder runt omkring oss. Våra förfäder drömde om industrialisering, välstånd och tillväxt. Något som givetvis även avspeglade sig i stadens byggnation. Gamla träkåkar revs och ersattes med storstadens palats i sten. Det var inte första, eller sista, gången som staden förändrades men magnituden på just den här förändringen ska inte underskattas. Mentalt tog vi steget från småstad till storstad redan vid förra sekelskiftet.

Erik Stenborg må ha svårt att förlika sig med detta. Han är inte ensam. Men Stenborgs selektiva historieläsning (LT, 15 mars) ger också en något förvirrad och motsägelsefull beskrivning av de förändringar vi står inför i dag.

Rädslan för förändring är så stor att han till och med vill bevara såren efter den rivningsvåg som han hatar så innerligt.

1960-talets rivningar - där man rev just för att skapa ”ljus och rymd”, samt utrymme för bilen - får sig en släng samtidigt som han beklagar sig över att vi i dag gör precis tvärtom, förtätar och minskar utrymmet för bilen i staden. Rädslan för förändring är så stor att han till och med vill bevara såren efter den rivningsvåg som han hatar så innerligt.

Han reflekterar inte heller över att den utveckling vi ser i dag inte handlar om att riva gamla kulturhistoriska miljöer. Gamla Flickskolan (eller Kungliga Serafimer Lasarettet, för de riktigt reaktionära Södertäljeborna) med tillhörande annex fick i den nyligen antagna detaljplanen för Orionkullen lagligt skydd mot rivning och förvanskning enligt PBL.

Två byggnader där jag personligen har engagerat mig att förhindra rivning har även på senare år räddats. Först det gamla gårdshuset i hörnet Täppgatan och Fredsgatan som HSB ville rensa bort, och nu senast Gjuteriet i Separatorn där Telge äntligen har tagit sitt förnuft till fånga och sätter igång en renovering av den förfallna kulturmiljön.

Alla dessa kulturhistoriska miljöer kommer nu att bevaras som en del av den fortsatta utvecklingen och förändringen av staden. Ett stenkast från Gjuteriet lever dock Gamla Frälsis fortfarande lite farligt. Men även där har stadens styrande gett instruktioner om att man måste försöka integrera byggnaden i den utveckling som kommer att ske på de intilliggande parkeringarna.

Detta gläder mig enormt. Jag vill bo i en stad där man kan läsa av de förändringar som våra förfäder startade och har gett oss att förvalta. Men detta bevarandet står inte i motsats till fortsatt förändring. Vi kan och måste fortfarande möta de utmaningar som vi ställs inför i dag och kommer att möta i framtiden.

Staden är inte färdig. Likt våra förfäder så måste vi fortsatt låta våra drömmar och visioner forma staden.

Erik Werner

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons