Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Kennedy om karriären och framtiden

Södertäljesonen Kennedy Bakircioglu berättar i en lång och öppenhjärtig intervju med LT om sin nya bok, om sin långa karriär, om framtiden och om att en dag spela i Assyriska igen.

Annons
En ung Kennedy i en match mellan Assyriska och Nacka i division 1 år 1998.

Kennedy Bakircioglu har varit med om himmel och helvete som fotbollsspelare. Den 35-årige södertäljesonen har sammanfattat sina upplevelser i en nyutkommen bok – ”Säg oh, ah, Kennedy”.

Kennedy berättar, både i sin nya bok och i intervjun med LT, öppenhjärtigt om sitt liv på och utanför planen. Om en målmedveten kamp för att bli en framgångsrik spelare och en förebild. Men än ser han inte slutet, och möjligheten finns att han en dag återvänder till moderklubben Assyriska. 

– Jag har haft en bra karriär. Men än har jag inga tankar på att lägga skorna på hyll-an. Jag känner en otrolig motivation och vilja att fortsätta, säger Kennedy samtidigt som treårige sonen Leo mer leker med, snarare än äter, en skål vaniljglass på ett fik i centrala Stockholm.

Det var förra hösten, när Kennedy precis hade skjutit Hammarby tillbaka till allsvenskan, som skådespelaren och författaren Benny Haag frågade om Kennedy skulle kunna tänka sig att skriva en bok om sitt fotbollsliv. Ett projekt som nu har blivit verklighet, och som har skapat långa köer vid signeringstillfällena.

– Jag är glad och stolt över att vi har gjort en bok, och det är kul att den har blivit mottagen så bra.

Södertälje, och uppväxten i Ronna, är självklara delar i Kennedys berättelse. För det var ju där allting startade. Efter de första A-lagsåren i Assyriska, där han debuterade vid 15 års ålder, blev det Hammarby i fem säsonger. Där blev han stor hjälte genom att vara starkt bidragande till att klubben vann SM-guld 2001. Fotbollsvärlden låg sedan öppen för Kennedy.

Därefter har han haft stora stunder som utlandsproffs, men det har varit en resa med höga toppar och djupa dalar. Pengastrul i Grekland, skador och bänkningar i Holland och mer skadebekymmer i Spanien har varvats med framgångsrika perioder, där han vissa säsonger har visat hög klass. Succén i Twente gav honom chansen i mäktiga Ajax, och i Racing Santander utsågs han till bäste spelare en säsong.

14 A-landskamper blev det också, men han petades i sista stund från EM 2008, och har inte mycket till övers för Lasse Lagerbäck. På det stora hela är han nöjd med sitt fotbollsspelande, även om han gärna hade fått ut ännu lite mer av det.

Sommaren 2012 återvände han till Sverige efter nio år utomlands. Assyriska ville

ha honom, men det blev Bajen igen. Och just nu laddar han för ännu en säsong i klubben där han ses som en ikon. Men återkomsten till allsvenskan den gångna säsongen blev, trots förnyat kontrakt, inte som lagkapten Kennedy ville. Efter en bra start svajade spelet ordentligt, och Kennedy åkte på den ena skadan efter den andra. Rehab istället för mittfältsdominans, och det märks att han är revanschsugen.

– Jag vill bara vara skadefri, och kunna träna på hårt. Får jag vara det vet jag att jag har mycket kvar att ge. 2016 kan bli ett fint år för mig och för klubben. För jag vill vara med på den här resan som Hammarby bara har påbörjat, säger Kennedy.

Kennedy Bakircioglus egen resa började hemma i Södertälje. Något år efter att hans föräldrar och far- och morföräldrar gjort en helt annan lång och farlig resa, vilken också beskrivs en del i boken. Flykten till Sverige från Midyat i sydöstra Turkiet, i slutet av 1970-talet, sedan många av de kristna assyrierna trakasserats och känt sig tvungna att lämna sina hem. Morföräldrarna hamnade i Tyskland, men mamma Sari följde med pappa Benjamin och hans släkt, till Södertälje.

Detta har naturligtvis satt sina spår även hos Kennedy, men han berättar att han inte så ofta pratar om det förflutna med sina föräldrar. Han är glad att alla har det bra nu, att han fick växa upp i en trygg miljö, och att han inte vill riva upp gamla sår.

– Det har inte varit så jobbigt för mig att berätta om deras flykt, men jag har av respekt för dem inte rotat så djupt i det.

Men hur har deras bakgrund påverkat dig?

– Jag har blivit starkare. Det har inte varit så lätt för mina föräldrar att komma hit, till ett nytt land. Jag är stolt över dem. Min far spelade fotboll men jobbade hårt på dagarna för att försörja familjen. Farsan har alltid haft höga krav på mig, eftersom han såg att jag hade något väldigt speciellt. Han sade åt mig att ta vara på min talang, och jag har alltid varit väldigt målmedveten.

Den där drivkraften slås man av när man läser boken. Kennedy hade bevisligen talang, men han har tränat och nött, tränat och nött. Hela tiden lite mer, lite mer. För att bli bättre och bättre.

I dag har Kennedy en egen familj. Caroline är sambon, och de två har hängt ihop sedan tonåren. Tillsammans har de två barn, Leo och Angelina. Deras uppväxt är det viktigaste för Kennedy, som medger en viss oro.

– Livet är inte alltid lätt, det är tufft. Världen är så himla orättvis. Det är bara att se sig om hur det är, kaoset med alla flyktingar och så, säger han samtidigt som han nickar mot en kvinna som letar i en papperskorg i gallerian där vi sitter.

– Jag hoppas att det blir en bättre situation för många. Jag har ju själv barn nu, som ska växa upp i det här samhället, så man vill ju att det blir en förbättring.

Sin egen barndom minns han med glädje. Det var idrott, idrott och idrott.

– Södertälje var det rätta för mig. Där fick jag växa upp med mina kompisar och mitt folk i en sportstad. Vi höll alltid på med någon sport. Det var turneringar i pingis, bandy och fotboll mellan fritidsgårdarna. Det var så mycket glädje. Det är tråkigt att det har blivit en kriminell stämpel på Södertälje, för det är en fin stad. Det är klart att saker och ting har förändrats, men både på gott och ont. Jag har aldrig sagt något dåligt om stan, och jag är stolt över att vara Södertäljeambassadör.

Hur ser du på Södertälje som fotbollsstad?

– Intresset är ju enormt. Både Assyriska och Syrianska har gjort stora framsteg i sin utveckling. De har haft det ekonomiskt tufft, men man har alltid löst det. Folk har ställt upp och bitit ihop. För att ha den ekonomin är det otroligt starkt att båda har tagit sig till allsvenskan.

Vad tror du skulle hända om det blev en sammanslagning av klubbarna?

– Ja, det har ju snackats mycket genom åren. Men det är mycket politik. Jag vet faktiskt inte, men det är klart att det hade varit trevligt om de hade slagit ihop lagen. Med en mer stabil ekonomi skulle ambitionerna kunna vara större. Man skulle kunna bli ett topplag i allsvenskan, tror jag.

Kennedy är en glädjespridare, men med en allvarlig botten. Han är gärna ”the good guy”, men menar att det inte är hela sanningen.

– Ja, jag är snäll och trevlig, till en viss gräns. Men självklart har jag en sida i mig som hatar att förlora, och då är det inte roligt. Då vill jag vara för mig själv. Många tror att jag är för glad och trevlig, och kanske tror att de kan utnyttja det. Men jag har koll, och vet vad jag gör. Man ska ha fötterna på jorden och vara ödmjuk. Då blir man omtyckt. I boken får man bilden av vem jag är.

Han har ett stort samhällsengagemang, men vill inte gå in så mycket på politik.

– Jag är bra på att spela fotboll, men försöker att bidra till de som har det tufft. För mig är det viktigt att göra det jag kan, att visa att man bryr sig. Minsta lilla, att hälsa på någon som ligger på sjukhus, att skicka en tröja, skänka några skor, vad som helst som man vet uppskattas av människor som har det tufft.

Hur är det att vara en hjälteförklarad förebild?

– Jag är medveten om det, och är glad och stolt över att jag har fått den rollen. Men det är också en krävande roll, så det gäller att man sköter sig. Men jag känner att klubben och fansen står bakom mig, i med- och motgång. Matcherna, inte minst derbyna, är väldigt viktiga för många människor. Det påverkar mångas vardagsliv. Har man varit med ett tag så vet man hur mycket det betyder.

Förhoppningsvis har han några år kvar på planen. I framtiden vill han ägna sig åt den nya generationens fotbollsspelare.

– Jag vill hålla på med knattar. Jag tycker att det är fantastiskt att hjälpa dem, och jag hoppas att vi kan få de unga talangerna att bli ännu bättre. Det finns tankar på en ungdomsakademi, men jag måste ha tid och hjälp av många att driva detta.

Hjärtat är stort hos Kennedy Bakircioglu. Och det märks att han är stolt över sina rötter. Även om han är bosatt, och spelar, i Stockholm finns alltid Södertälje där. Födelsestaden. Föräldrarnas hemstad. Assyriska. Och en dag kanske han återvänder till moderklubben.

– Jag känner ju fortfarande många där. När jag har gjort mitt i Hammarby hoppas jag att min kropp klarar av att komma tillbaka till Assyriska. Det är klart att det vore kul att komma dit någon dag. Vi får se.

Kennedy signerar sin bok ”Säg oh, ah, Kennedy” på Ica Maxi i Södertälje i morgon 19/12, klockan 13.30–15.00.

När Kennedy Bakircioglu förde upp i Hammarby igen var det hans största framgång i klubben, näst efter SM-guldet 2001.
Kennedy i en av sina 14 A-landskamper.
Kennedy har skrivit boken om sig själv tillsammans med Benny Haag.

Det här är Kennedy

Namn: Kennedy Bakircioglu.

Ålder: 35.

Yrke: Fotbollsspelare.

Klubbar: Assyriska (1996-98), Hammarby (1999-2003, 2012- ), Iraklis (2003-05), Twente (2005-07), Ajax (2007-10), Racing Santander (2010-12).

Kennedys fem höjdpunkter i karriären

• Debuten i Assyriskas A-lag, som 15-åring, mot Åtvidaberg i Svenska Cupen 1996.

• SM-guldet med Hammarby, och avgörande målet mot Örgryte 2001.

• Att få spela för Ajax. ”Det är inte vem som helst som hamnar där”.

• ”Det var en dröm att spela i La Liga, och att få göra mål mot Real Madrid 2011”.

• Återkomsten till Hammarby 2012, och allsvenska avancemanget 2014.

Mer läsning

Annons