Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sofia Aldestorm: Oktoberteatern måste förändras

Oktoberteatern är inte en intern angelägenhet, menar LT:s kulturredaktör Sofia Aldestorm.

Annons

Sedan Magnus Mankan Nilsson skrev ett debattinlägg om hur dålig arbetsmiljön är på Oktoberteatern i LT förra veckan har Björn Runeborg, Bo Lindell och Hans Qviström har gett sig in i debatten.

Att något inte står rätt till på teatern blev känt i vintras när skådespelarna i Livet, Bitch! inte skulle få avtalsenliga löner.

Jag reagerade med bestörtning när jag såg ”uppspelet” av ”Deras rum”. Det var en fantastisk föreställning, aktuell och full med kraft att väcka diskussioner om hur unga kvinnor har det i samhället i dag.

Diskussioner som skulle kunna föras långt utanför Södertälje. Uppspelet skedde en glåmig eftermiddag mitt i veckan. På premiären av ”God natt, herr Luffare” var stämningen en helt annan. Teatern var fullsatt och besökarna bjöds på fika i foajén. Kollegor var på plats för att hylla skådespelarna efter föreställningen. Den familjära atmosfären saknades helt då ”Deras rum” spelades i skymundan.

Oktoberteatern får sedan länge en stor del av Södertäljebornas kulturkaka vilket gör att verksamheten inte är en intern angelägenhet. Bidragen som teatern får ska ge något tillbaka till kommuninvånarna. Det skulle kunna vara dramatik som inte bara spelas på Oktober utan föreställningar som beger sig ut på turné för att finansiera inköp av manus och repetitionstiden. Det ska knappast vara dramatik i form av svarta tidningsrubriker där människor talar om teatern i negativa ordalag utan berättelser om succéer och hur Oktoberteatern gör skillnad, dels lokalt och dels i teatersverige.

Mankan har tagit sin reträtt till Mörkö. Livet, bitch! ser ut att skingras för vinden.

Hade allt skötts rätt hade ensemblen kunnat vara på turné nu och spelat in pengar, inte bara till sina egna löner utan till hela teatern.

Visst är det trevligt att Oktoberteatern bjuder in skolklasser till teaterlek men det är en verksamhet med oklart syfte och när jag träffade Ninne i vintras berättade hon att det var en mindre grupp barn som ingick i detta projekt.

Man bygger inget El Sistema eller Berättarministeriet med ett fåtal barn, det är många fler som måste få ta del av en verksamhet som får 118 000 kr i kommunalt bidrag.

Vad ska Oktoberteatern göra av alla teaterintresserade ungar sedan? När de är stora nog att ha egna åsikter, berättelser och dessutom vill ha betalt för det arbete de gör? Ska de då få nöja sig med ett uppspel och sedan sjasas iväg? Eller ska de ungas engagemang och teaterkompetens tas till vara? Som Södertälje kommun gjorde med Oktoberteatern 1978, upplät lokal, hade förtroende och vågade satsa på den yngre generationen.

I Oktoberteaterns verksamhetsplan för 2016 är det bara ytterligare en pjäs som har premiär i år. ”Jag ringer mina bröder” av Jonas Hassen Khemiri. Samma pjäs som sattes upp som en samproduktion mellan Malmö stadsteater och Riksteatern våren 2013 och även på Kulturhuset Stadsteatern detta år. Det är kanske ”Jag ringer mina bröder” som ska finansiera hela Oktoberteaterns verksamhet 2016. En pjäs som redan turnerat några varv Sverige runt. Männen återtar alltså scenen och kvinnorna i Livet, Bitch! sjasas bort, trots deras unika nyskrivna material.

Jag ser på SVT att den nya styrelsemedlemmen Jenny Madestam berättar att teatern tar in extern hjälp för att få ordning på problemen.

Extern hjälp leder ingenstans om man inte förändrar verksamheten internt. När ska de riktlinjer utredaren Per Lysandes satte upp för teatern och kommunen har ställt sig bakom genomföras?

Har Oktoberteaterns styrelse kraft och mod att genomföra de förändringar som behövs?

Kanske teatern kan tänka sig att ta itu med på sakfrågor framöver och inte enbart behandla skandalerna som personalproblem.