Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hon får LT:s Kulturpris

Marina Nyström tackar en peruk, förskolepersonalen i Saltskog, Södertäljes kulturliv och sin envishet för sina framgångar.

Annons

– Jag undrar om det inte finns något magiskt i luften här som skapar kreativitet.

Ögonen glittrar när Marina Nyström förklarar hur det känns att få LT:s Kulturpris:

– Det är helt fantastiskt! Att vara skådespelare är ett kämpigt yrke med många motgångar och hårda vindar.  Att då få lite medvind, en vänlig puff utifrån, ger många positiva känslor och vidare kraft.

I sommar har Marina haft fem parallella projekt, bland annat en liten roll i Suzanne

Ostens kommande långfilm ”Flickan, mamma och demonerna” samt huvudrollen i ”Finnmark” i regi av Anders Rune, med lansering under 2016.

Marinas förmåga att fantisera och improvisera började när hon fick en Pippi Långstrump-peruk i julklapp. Varje dag förvandlades den envisa fyraåringen till Pippi och ”fröknarna” på förskolan i Saltskog förstod att här fanns en blivande skådespelare.

– Jag har personalen på Burspråket att tacka för så mycket. Det var blommande

kreativitet och om hösten klädde dagisfröken Rose ut sig till ”Gubben Höst” när vi gick till skogen. Där väcktes och kläcktes nog mitt intresse för att gestalta.

En av Marinas största roller hittills var som Åsa Lindeborg i ”Mig äger ingen” på Stockholms stadsteater, där hon spelade huvudrollen på stora scen mot Lennart Jähkel.

Sin första filmhuvudroll har hon i ”Aerobics – a love story”, som har Sverigepremiär 4 september.

I filmen, som spelades in 2012, gestaltar hon en förståndshandikappad ung kvinna som slåss för rätten att älska och bo ihop med den hon håller kär. För rolltolkningen belönades Marina med priset för bästa skådespelerska på ”Cardiff Independent film festival” 2015.

– Jag är stolt över porträttet, det var en drömroll. Jag gillar det oväntade, avskalade och ”knapriga”, fascineras av speciella människor och trivs i roller där jag får spränga stereotypa fasader och släppa korsetten till putsade snygga ideal.

Marina tror att hennes genuina intresse för gestaltning av människor som är och lever utanför ramarna gör att hon sticker ut, att det kan vara en anledning till att hon inte fått en roll i någon ”stor storfilm”.

– Filmbolag och producenter siktar över lag på filmer och roller som går i stereotyp reproduktion. Kändisnamn och välputsade fasader är vad man tror publiken vill ha. Jag tror på oretuscherade filmer där publiken kan känna igen sig själva i både kropp och berättelse.

Marina Nyström ser sig som ett språkrör för sina rollfigurer. Hon kan aldrig till 110 procent bli en annan människa, utan får hitta balans mellan karaktär och hennes egna som är hon i kombination med fantasi. Hon vill inte vara den sortens skådespelare som gör yrket destruktivt.

– Det är en fallgrop i yrket. Folk kan använda roller och situationer som terapi, låta teatern bli en ventilation på fel sätt. Skådespelare som tappar leken och sin berättarroll kan göra skådespeleriet destruktivt med sin flykt in i sin karaktär. Det krävs mental styrka för yrket på många plan.

Marina anser att det finns alldeles för få särpräglade roller och manus i branschen, därför vill hon, parallellt med skådespeleriet, stabilisera sin regissörsroll för att kunna måla med egna penslar och arbeta med sina skådespelare mot nya kreativa nyanser. Till hösten får hon chansen att utvecklas mer inom yrket:

– Jag har fått en av två platser i ”The Hub” i Göteborg, en satsning på kvinnliga regissörer.

Men när hinner du vila, få lite semester?

– Jag försöker pricka in tid för återhämtning. Det är oerhört viktigt, då stänger

jag av datorn och mobilen för att vila. Att ha arbete och samtidigt söka nästa sliter, men jag verkar tack och lov ha begåvats med starkt psyke och rätt byggstenar för att orka med.

– Visst har jag mina dippar men återhämtar mig snabbt eftersom jag gör det jag

älskar, ler Marina Nyström som på fredag får ta emot LT:s Kulturpris under Kringelfestivalen i staden hon hyllar:

– Jag är stolt över att ha vuxit upp i Södertälje. Här har jag fått flaxa fritt med dans, teater och målning på Kulturskolan, spelat och regisserat med Teateramatörerna på Sagateatern, drivit teaterkollo på IOGT-NTO och gått på Wendela Hebbe.

– I Södertälje finns mycket kreativitet i luften. Det är magiskt!