Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Shekarabi driver plakatpolitik

Ministerstyre ska vi inte ha. Men ministrar som uppträder som om de satt i opposition är inget vidare det heller.

När det på onsdagen stod klart att förre finansministern Anders Borg (M) är föreslagen till Kinneviks styrelse reagerade många på att han tar uppdraget så snabbt efter att den politiska karriären. Återigen väcktes debatten om att införa karantänsregler för politiker. Bland andra den förre socialdemokratiske statsministern Göran Persson gav sin syn på saken och menade att Borg ”sitter ju på en massa aktuell kunskap och på känslig information. Det har han säkert förstånd att hantera själv men andra kommer att försöka misstänkliggöra honom”.

Perssons slutsats blev att det behövs en karantänstid för politiker på ett år innan de ska få verka i näringslivet – vilket även Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi föreslog i fjol.

Att just Göran Persson säger detta är dubbelt intressant. 2007 började han arbeta för konsultbolaget JKL group, bara månader efter att han avgått som partiledare för S (bland andra Miljöpartiets dåvarande språkrör Peter Eriksson blev topp tunnor rasande och menade att Persson smutsade ner hela arbetarrörelsen och därtill själva statsministerämbetet med sitt konsultuppdrag).

Likheterna mellan Anders Borg och Göran Persson går inte att bortse ifrån. Den erfarenhet och kunskap som en nyss avgången statsminister eller finansminister besitter är högt värderad i näringslivet – oavsett politikerns partitillhörighet. Att förvänta sig att en avgången minister ska rulla tummarna efter avslutat uppdrag går inte. Men att de hoppar från en stol till en annan med allt för kort mellanrum går inte heller.

Det finns poänger med att klargöra vad som ska gälla för vad en politiker får göra, både före, under och efter sitt politiska uppdrag. Och när man får göra detta. Allt för att minimera risken för intressekonflikter.

Anders Borg själv uttryckte det bra: ”Eftersom jag framför allt ska jobba internationellt tycker jag risken för intressekonflikter är mindre. Hade jag arbetat mot att påverka myndigheter i Sverige tycker jag frågan hade varit tyngre och mer relevant.”

Det finns, som alltid, nyanser med andra ord. Allt är inte svart eller vitt.

Rigida ettårsgränser ska man därför vara försiktig med. Poängen med att politiker kan verka i det samhälle de en gång var satta att styra över är stor – och det tarvar flexibilitet i regelverket och sunt förnuft hos den enskilde politikern.

Kravet på en tidsgräns på ett år är plakatpolitik – det är knappast en slump att de riksdagspartier som hårdast vill införa karantänsregler är Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Medan övriga är mer njugga. Så sent som i somras var exempelvis Moderaterna och Socialdemokraterna ense om att några regleringar inte behövdes.

Därför är det förvånande när Ardalan Shekarabi (S) i går basunerade ut att det kan behövas karantänsregler för politiker som vill gå över till näringslivet.

Det är uppenbart att det är effektsökeri i kölvattnet på moderate Borgs uppdrag. När S-politiker tagit samma steg (och raden är lång) har ingen socialdemokrat lyft ett finger.

Shekarabi är landets civilminister, men det märks inte här. Han beter sig som om han stod på barrikaderna ihop med MP och V.