Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Se till att plugga i andra änden

Likt en auktion har partierna övertrumfat varandra i sina löften om nya poliser. Minst lika viktigt är att få folk att stanna i yrket.

Annons
Enligt Polisförbundet lämnar tre poliser per dag yrket just nu.

Det finns likheter mellan skolans värld och polisens.

En är att många utbildade lärare och poliser inte arbetar som lärare eller poliser. I en rapport från Skolverket i fjol berättas om problemet med den så kallade kvarvaron. Där står att läsa att omkring 50 000 personer med lärarutbildning är sysselsatta utanför skolan.

Även poliser flyr sitt fält i hög grad. Enligt Lena Nitz, Polisförbundsordförande, är avhoppstakten hittills i år uppe på tre poliser per dag. Och Nitz konstaterar: ”Vi har inte råd att låta erfarna poliser sluta.”

Det är inte bara erfarenhet som går förlorad. Detsamma gäller nivån på kunskap och kompetens.

För en annan likhet är att det är svårt att locka människor att utbilda sig till lärare eller polis. Antagningspoängen på vissa lärarutbildningar har emellanåt varit så låg att i princip alla som sökt kommit in. Och ingen högskola i världen kan göra guld av grus.

”Man skulle gärna vilja ha kollegor som kan någonting”, sa en lärare uppgivet till mig apropå att erfarna kollegor säger upp sig och nyexaminerade pedagoger anställts, ”ja, som kan någonting annat än att förhandla fram sin lön”.

Polisutbildningen dras med samma dilemma. Få vill bli poliser, utbildningsplatser gapar tomma. Receptet blev att sänka begåvningskraven för att fler ska kunna få svinga batong åt lagens långa arm.

En tredje likhet hittar du i politiken. Generallösningen för såväl lärarbrist som polisrekrytering är alltid, alltid, alltid att utlova nya lärare och nya poliser – i tusentals.

Det har gällt för lärarutbildningarna under flera år – regeringen kom med nya sådana löften nu till höstbudgeten – och det gäller absolut för polisen.

Bilbränder, ökat terrorhot, attacker mot blåljuspersonal och ett utbrett missnöje bland dem som i dag jobbar i den nya icke fungerande polisorganisationen är några orsaker till att de politiska partierna flockas runt frågor som rör polisen och tryggheten i samhället. Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna utlovar 2 000 fler poliser – vilket ligger i linje med det polismyndigheten själv begärt. Även Sverigedemokraterna vill utöka poliskåren – och Liberalerna föreslår 2 500 fler poliser, fler civilanställda och 5 000 nya beredskapspoliser.

I går kom regeringens bud. Den vill inte siffersätta hur många poliser som satsningen ska ge, men i kronor räknat är det ungefär hälften av vad polismyndigheten önskat – det vill säga två miljarder kronor över fyra år varav den stora delen ligger 2019 och 2020.

För lite och för sent, tyckte oppositionen.

”Det är väldigt sällan myndigheter får allt de begär”, kommenterade finansminister Magdalena Andersson (S).

Om detta må de käbbla.

Men när käbblandet lagt sig är det läge att tänka till: Måste frågan alltid vara hur många nya man kan proppa in i systemet? Eller ska fokus någon gång ligga på att det finns ett stopp i rörets andra ände? På vad som krävs för att få människor att stanna kvar? Det rör arbetsvillkor, lön, karriärmöjligheter och vettig arbetsledning – och om en utbildning som lockar och premierar den som vill och kan.

Samhällsekonomiskt är det en förlustaffär att ständigt tvingas bygga nytt, i stället för att bättre värdesätta det man har.

Annons