Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sammanbrottet som blev ett genombrott

När Ester Erikssons mamma gick bort mådde Ester allt sämre. Till sist försökte hon avsluta sitt liv. Nu ger hon ut en tecknad roman om den svåra tiden.

Annons

Ester Eriksson har alltid funderat mycket och varit känslig.

– Mamma sa att ”Känslighet är inget som behöver vara dåligt, det är en av dina kvaliteter”.

Att öppet berätta om hur hon mår har varit naturligt.

– Det är inte så känsligt att berätta om det. Jag är uppvuxen under sådana förhållanden.

Det var tillåtet att vara annorlunda. Att ha brister och vara svag var inte dåligt.

Efter att Esters mamma gick bort i cancer gick Ester på en skrivarlinje i Nässjö. Hon skrev samma historia om och om igen. Om mamma på sjukhuset.

– Jag ville komma ifrån det. Jag ville släppa orden. Tecknandet blev en annan rörelse, berättar Ester.

Redan på serieskolan fick Ester en mentor från Kartago förlag som har följt henne under hela processen att skapa boken ”Det finns ingenstans att fly”.

– Han har trott på mig hela tiden. Många nära har tyckt att det har varit jobbigt att jag varit så utlämnande. Jag har behövt någon som tyckt att det jag gör är viktigt, säger Ester som i början hade svårt för att mentorn lade sig i hennes bok.

– Jag låste mig och blev pubertal. Sedan åkte jag hem och kom fram till att det hade varit bra åsikter, säger Ester med ett leende.

I boken dras Esters alter ego Olivia allt djupare ner i en depression. Efter ett självmordsförsök läggs hon in på psyket.

Är det inte svårt att minnas saker som har skett när du har mått så dåligt?

– Mitt minne är i scener. Jag har svårt för år och tider men ser saker som filmsekvenser med tydliga bilder och dialoger, berättar Ester.

Ester berättar även om människorna i sin omgivning i boken. En del stöttar, andra sviker.

– I början var det svårt att skildra de andra. Vad skulle de tycka? För att kunna berätta fick jag släppa spärrar och inte fastna i mottagarna av boken. Jag tänkte att jag skrev för tjejer som mig, minns Ester.

– I de sammanhang jag är pratar man om psykisk ohälsa. Jag går på öppenvården.

Ämnet känns inte alls tabubelagt för mig, slår Ester fast som har kommit vidare efter krisen.

– Jag har lärt mig saker om mig själv men också fått mediciner som funkar. Jag har en större acceptans nu och tar lättare till mig hjälp. Jag vet vad jag behöver.

Intresset för boken är stort.

– Jag vet inte hur detta med att ge ut en bok fungerar. Jag följer med och säger ja. Jag är fortfarande självupptagen och tjatar om mig, säger Ester med ett skratt.

Redan nu har Ester kommit en bra bit på nästa bok.

– Skillnaden nu är att jag inte är i kris längre. Jag har accepterat vem jag är som person. När jag ritar om mig själv tycker jag om den figuren.

Gillar Långben

Namn: Ester Eriksson

Ålder: 28 år

Från: Södertälje, där hon bott i bland annat Enhörna

Familj: Pappa och fyra syskon.

Utbildning: Kvarnby serieskola i Malmö

Bor: Möllevången i Malmö

Aktuell: Med boken ”Det finns ingenstans att fly” som ges ut 9 mars.

Kuriosa: ”Jag är ganska fixerad vid Disney. I boken som jag jobbar på nu är jag Långbens-liknande. Jag blir allt mer lik Långben i vardagen också”.