Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Recension: Så bra var Hoffsten på Estrad

När Louise Hoffsten gästade Estrad blev det en både lekfull och allvarlig kväll.

Annons

I sorlet i foajén berättade några i publiken varför de ville se Louise Hoffsten. Att hon är en fantastisk artist, hanterar sin sjukdom MS med ett starkt livsmod, och kommer från Linköping var några argument.

Men även att hennes pappa var Gunnar Hoffsten, känd kompositör och musiker. Och denna turné tillägnar Louise Hoffsten sin pappa Gunnar. Under kvällen berättar

Lousie kortfattat om sin far. Genom musiken får känslorna tala desto mer.

Tillsammans med världsgitarristen Erik Söderlind, Claes Crona, piano, Anders Johnson, bas och Johan Löfcrantz Ramsay (från Nykvarn), trummor, får Louise oss att följa med på sin fars livsresa.

När Louise greppar munspelet greppar hon även publiken. Louise är en till storleken liten person men med det till synes så enkla instrumentet väcker hon känslor. Hon förklarar aldrig hur det kommer sig att hon är en virtuos på munspel utan låter Cornelis Vreeswijks ”Balladen om ett munspel” vara förklaring nog.

Pappa Gunnar spräcker sin efterlängtade skiva av Louis Armstrong på cykeln. Skivan har han själv jobbat ihop pengarna till. Louise illustrerar sorgen med ”Alla säger att jag ser så ledsen ut” av Povel Ramel, Brita Borgs gamla hit. Trots det trumpna budskapet så framför Louise sången som om det var solsken bakom de ledsna molnen.

När hennes pappa finner kärleken och ska pussla ihop livet tar Louise till sin egen sång, ”Komposten”. Gunnar pusslar ihop livet hemma med musik och familj och lockar Louise att vara med i Café Norrköping trots att hon spelar i band som ”Mera kött” och ”Lakritstuttar”.

Först när Louise pappa närmar sig döden blir Louise berättelse riktigt personlig. Kanske pappa inte kommer att vara så långt bort resonerar de, där hemma vid köksbordet. Kanske de kommer att kunna tala med varandra trots att pappa är död. Hon sätter toner och ord på funderingarna i ”På andra sidan Vättern”.

Men Gunnars liv gick inte i moll. Han får en begravning som hämtad från New Orleans. Lekfullheten och glimten finns där även när livet är tungt.