Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Qviström: Turbulensen på Oktoberteatern gör mig oroad

Kulturdebatten om Oktoberteatern fortsätter. Nu skriver frilansande kulturarbetaren Hans Qviström i LT.

Annons

Kulturdebatt. Jag har liksom flera i ”kultursvängen” i Södertälje följt Oktoberteatern lite på avstånd under alla år.

Det var en stor händelse när dom kom till stan 1978. Det var flera spännande och banbrytande produktioner i början på 80-talet.

Det senaste femton åren har jag förundrats över Teaterns osedvanligt låga produktionstakt med både långa repetitionsperioder och för sammanhanget få spelade föreställningar. Jag har själv varit verksam i Södertäljes kulturliv i 40 år dels genom föreningslivet, men även de senaste 25 åren som professionell kulturarbetare i många olika sammanhang.

Jag är väl insatt i hur en skapandeprocess går till och har då stundom undrat vad flera av Oktobers anställda verkligen fyller arbetsveckan med. Det har stannat där för min del för jag har liksom stretat på, på min kant.

Men den senaste tidens turbulens gör mig verkligen oroad.

Främst för Södertäljes kulturkonsumenter som förväntas få något för slantarna men även för de kolleger som arbetar på Oktoberteatern.

Hur sköter Oktobers ledning sitt arbetsgivaransvar egentligen?

Turerna har varit många men Oktoberteaterns konstnärlige ledare, Ninne Olssons svar till Mankan Nilsson var droppen som fick bägaren att rinna över.

Att på ett så arrogant sätt och med en härskarteknik som tagen ur skolboken, fullständigt minimera den person som varit Oktobers ankare konstnärligt i alla år är sorgligt att läsa om. Så behandlar man inte en mångårig medarbetare. Svaret var ett taffligt försök att skjuta orsak och verkan på en enda person utan att på någon punkt beröra vad som egentligen var problemet. Svagt Ninne!

Att det kan uppstå konflikter eller problem som påverkar lagd agenda förstår vem som helst, men en ledning måste såklart lösa detta.

Om medarbetare inom ensemblen upplever mobbning eller andra oegentligheter så måste ledningen ta ett arbetsgivaransvar och lösa konflikten för jösse namn! I min värld finns det inte på kartan att man lägger ner pjäser som har repeterats i månader eller år med en påhittad förevändning att nån är sjuk.

Man hittar en ersättare, skjuter upp föreställningen, man förhandlar om, man hittar en lösning kort och gott. Repetitionstiden är investeringen och föreställningarna är belöningen/förtjänsten.

Allt annat är kapitalförstörelse och slöseri med skattekronor. Oktoberteatern har ett uppdrag av kommunen, med bidrag från stat, kommun och landsting som är över sju miljoner kronor per år och då måste nivån på ledarskapet vara långt mer utvecklat.

För drygt ett år sedan fick Oktoberteatern nya friska medel då målsättningen var att det skulle bildas en regionteater av något slag.

Allt efter en utredning av Per Lysander, en välrenommerad kulturpersonlighet i Sverige, och vän med Ninne Olsson för övrigt. Den rekommendation som Per Lysander hade var i korthet att det fanns förutsättningar för en regionteater med Oktoberteatern som bas, men då måste organisationen genomgå förändringar. Kultur- och fritidsnämnden tog beslut på att ge Oktoberteatern utökade medel med förändrat uppdrag.

Det jag sen läser i media är att Oktoberteatern bland annat ska, efter ytterligare stimulansmedel från kommunenen starta upp en barnkör, påbörja en föryngring i organisationen, börja forska och starta upp en ideell amatörteaterförening kallad ”Embryo”.

Med mina 40 år i Sveriges tredje största amatörteaterförening kan jag undra om detta verkligen är något som en teaterinstitution av Oktoberteaterns kaliber ska syssla med? Borde man inte fokusera på den egna basverksamheten istället? Hanteringen av föreställningen ”Deras Rum” visar ju med all tydlighet att Oktoberteatern helt tappat kompassen i sitt arbete med amatörer.

För över sju miljoner per år i bidrag till en institutionsteater så förväntar jag mig att se en modern, kunnig och professionell scenkonst. En öppen och levande teater som är starkt förankrad bland medborgarna. En teater som är väl bevandrad i omvärlden.

Så är icke fallet med Oktoberteatern.

Tyvärr tror jag heller inte att Oktoberteatern i sin nuvarande form varken har kraft eller kompetens att lyckas med detta. Ledningen har under många år reducerats till att bestå av Ninne Olsson, hennes son och deras kompisar och den typen av strukturer tenderar under tid att bli slutna och stagnation tilltar för att till slut självdö.

Jag välkomnar kommunens pågående initiativ om att göra en mer omfattande översikt av hur framtidens kultur ska se ut i Södertälje. Där bör frågan om varför vi ska ha en professionell teaterinstitution vara central och för vem.

Bo Lindell: Varför inte utnyttja möjligheterna?