Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Problem med hot och självcensur

Den internationella organisationen Reportrar utan gränser (RUG) har offentliggjort sin sedan debuten 2002 årliga sammanställning över pressfriheten i världen. Det är intressant läsning för alla som bryr sig om det fria ordet.

Knappast oväntat toppar Finland listan, något vårt östra broderland gjort de senaste fem åren. Därefter kommer Nederländerna, Norge och Danmark. De enda utomeuropeiska länderna på listans topp tio är Nya Zeeland (5) och Jamaica (10). Sverige hamnar på åttonde plats, efter Norge och Danmark men före Island. Det får väl sägas vara en tämligen hedrande plats. Vad som enligt RUG drar ner betyget något är att en tredjedel av de journalister som svarat på en enkät från Brottsförebyggande rådet säger sig ha blivit hotade på grund av sin yrkesutövning.

I listans bottenskikt återfinns Eritrea på 180:e plats. Ett 30-tal journalister beräknas här sitta inspärrade under omänskliga förhållanden, däribland den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaak som greps under yrkesutövning i landet 2001.

Vi behöver dock inte bege oss så långt som till Eritrea för att finna exempel på platser där den oberoende journalistiken sitter trångt. I centrala Kiev i Ukraina mördades nyligen den kände undersökande journalisten Pavel Sheremet då hans bil exploderade till följd av en bilbomb.

Ukraina rankas 107:a på RUG:s lista, vilket ändå är bättre än Vladimir Putins Ryssland på plats 148 – där har exempelvis alla nationella tv-stationer förklarats ha återförts till Kremls kontroll sedan Putins makttillträde år 2000. De journalister vilka vågar trotsa regimen riskerar att drabbas av otrevligheter inklusive ond, bråd död – ett öde som drabbade Anna Politkovskaya 2006.

Reportrar utan gränser tar i sin ranking hänsyn till ländernas grad av pluralism, medias grad av oberoende, kvaliteten på det juridiska ramverket samt journalisters och reportrars säkerhet. Däremot rankas inte kvaliteten på själva journalistiken. Hade så skett är jag rädd för att Sverige skulle ha hamnat betydligt längre ner på listan.

Enligt min mening är stora delar av journalistkåren i främst etablerade medier svårt anfrätta av den politiska korrektheten, vilken leder till självcensur och i svåra fall undertryckande av sanningen. Ett typexempel på detta har vi fått se nyligen, då en ledare för ett utländskt fotbollslag i ungdomsturneringen i Gothia Cup i Göteborg nyligen häktades för sexuella trakasserier. Lagets nationalitet har dock inte publicerats, vilket i realiteten innebär att lag från alla deltagande länder kan misstänkas.

Det finns en tendens bland etablissemangsmedia att i vissa sammanhang dölja sanningen eller delar av denna, särskilt om mångkultur och invandring är inblandade: bilder pixlas, namn utelämnas. Förre MP-ledaren Birger Schlaug förklarade i sin memoarbok ”Svarta oliver och gröna drömmar” (1997):

”Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi – jodå, jag tillhörde lögnarna – förnekade problemen, fast vi alla såg dem.”

Detta skrevs således för nästan 20 år sedan. Jag vågar dock påstå att det problem Birger Schlaug beskriver i allra högsta grad finns kvar inom media och politikerkår.

politisk sekreterare

Tommy Hansson (SD)

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel