Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Premiera kunskap, inte rykte

Fokus på kunskap – kvalitet i den högre utbildningen. Så heter den proposition som regeringen nyligen lagt fram för att främja kvalité, snarare än kvantitet, på universitet och högskolor.

Även om titeln må låta okontroversiell är den en skarp kontrast till tidigare rödgröna majoriteters fokus, att få in så många studenter som möjligt på de högre utbildningarna. Detta har också reflekterat det system som använts för att dela ut resurser till landets lärosäten.

Sedan 1994 har institutionerna tilldelats pengar efter antalet helårsstudenter som blivit godkända på de kurser som de läst. Redan i systemets början avsattes en viss summa pengar för att dela ut till lärosätena med högst kvalité i utbildning, något som dock drogs tillbaka för att sedan inte återkomma.

Det nuvarande systemet har fått den bisarra bieffekten att kvalitén tvärtom riskerar att försämras. Eftersom universiteten får mindre pengar ju fler studenter som underkänns finns det incitament att godkänna även undermåliga prestationer.

Ett intressant experiment sjösattes av studenttidningen Lundagård för ett antal år sedan. Två studenter fick i uppgift att anmäla sig på var sin kurs och sedan göra examinationen utan att vare sig ha varit på några föreläsningar eller läst i kurslitteraturen.

En av dem blev godkänd medan den andra fick knappt underkänt.

Att det ens finns på kartan att någon kan bli godkänd på en universitetskurs utan att ha studerat är skrämmande och visar behovet av förändring.

Det förslag som regeringen har lagt är en bra grund att stå på. Oberoende expertgrupper ska bedöma studenternas examensarbeten, vilket ska utgöra stommen i de kvalitetspengar som delas ut. För att få en mer rättvisande bild ska detta kompletteras med självvärderingar där lärosätena kan redovisa kvalitetsaspekter som inte framgår av examinationen, såsom studenternas bakgrund, kopplingar till arbetslivet eller lärarnas kompetens. Som ett tredje ben ingår enkäter till tidigare studenter.

Det finns brister i systemet. Ett mer transparent och lättförståerligt sätt för att jämföra studenternas förutsättningar hade behövts för att göra systemet rättvist. Att kurser som där bara de med högsta betyg kommer in skapar bättre examensarbeten än kurser där alla som uppfyller antagningskraven kommer in säger sig självt. Vissa utbildningar har ett stort försprång i att deras rykte lockar till sig toppstudenter. Det gör inte kursernas kvalité bättre, tvärtom finns anledning att premiera motsatsen.

Många lärosäten arbetar i dag med att locka till sig underrepresenterade grupper, personer med arbetarbakgrund, invandrare med flera.

Detta är ett fantastiskt arbete som breddar den svenska kunskapspoolen. Kvalitetssystemet får inte leda till att dessa lärosäten, som minskar den sociala snedrekryteringen, bestraffas för sitt arbete. Det vore oacceptabelt.

Därför krävs ett mer genomtänkt system för jämföra studenternas förutsättningar.

Överlag är dock regeringens förslag bra. Framför allt är inriktningen på att premiera kvalité istället för kvantitet ett alltför välkommet avbrott i den svenska utbildningstraditionen.