Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Plötsligt blev jag utsedd till tomte

Så är alla helgerna över för den här gången. Och skönt är det. För nu är i alla fall jag trött på adventsstjärnor, julsånger, skinka, sillsallad, julpapper och prydnadstomtar.
Men det finns två saker, som hör julen till, som jag inte har tröttnat på och det är dopp i gryta och lutfisk.

Det är två maträtter, som jag skulle kunna äta minst en gång

i veckan året om. Trots att jag smaskat i mig mat på flera trestjärninga krogar runt om i Europa känner jag sällan en sådan njutning som när jag äter just dopp i gryta och tar mig en liten OP till eller när damen bjuder på härlig lutfisk med vit sås.

Jag har alltid gillat de båda maträtterna och många gånger i lyriska ordalag beskrivit hur gott de smakar. Men märkligt nog är det ytterst sällan någon håller med mig. De flesta rynkar på näsan åt mina favoriträtter och en kompis säger om lutfisk ”jag äter väl inte pappersmassa”.

Helgerna har för min del varit sköna och avslappnande. Julaftonen var vi hos vår son och hans familj i Sollentuna och en stund efter Kalle på tv kom sonens granne in och var bekymrad. Han hade inte lyckats ordna någon tomte och nu var det hög tid för julklappsutdelning inne hos honom.

Alla blickar riktades mot mig. Några minuter senare stod jag klädd i en stor morgonrock, tomtemask, en röd luva och med en lykta i handen. För att kunna se någorlunda hade

jag glasögonen under tomtemasken och på en smal och hal väg tog jag mig till grannhuset där barnen stod i fönstret och vinkade glatt.

Jag bankade på dörren och två ganska skraja små barn öppnade och när jag frågade om de varit snälla sa de samstämmigt, att det hade de varit. Så skulle jag gå in i vardagsrummet, men plötsligt blev allt som en dimma framför mina ögon. Jag såg inte ett dugg. Jag hade fått imma på glasögonen! Någon ledde mig fram till en stol och så började jag plocka bland julklapparna. Men jag såg ju inte vad det stod på etiketterna utan fick hjälp av mannen i huset. Tack och lov klarnade sikten efter en stund så jag kunde uppträda som en läskunnig tomte med pondus.

Barnen var respektfulla och glada och de vinkade glatt i fönstret även när jag gick därifrån. Så jag hade nog, trots den försmädliga imman på glasögonen, lyckats med min uppgift. På tal om barn, ett av barnbarnen frågade mig på julaftonen:

– Vilket är det längsta svenska ordet?

Jag funderade en stund och försökte med kommunikationsminister, ja jag drog till och med till med byggnadsindustriarbetarförbundsfederationen, men allt var fel.

– Det är smila, sa barnbarnet och såg väldigt nöjt ut. Där är det en mil mellan första och sista bokstaven.

Ronny Carlsson

Sysselsättning: Började på Länstidningen 1juli 1970 och kan fortfarande inte släppa taget.

Födelseår:1935.

Bor: Gnesta, Grebbestad och Ibiza.

Familj: Sambo sedan drygt 40 år med Gunn-Britt (damen jag äter frukost tillsammans med) som jobbade 16 år på LT och sedan lika länge på fem dagstidningar i Dalarna.

Kuriosa: Är en riktigt gammal stöt som spelar dragspel och 78-varvsskivor.