Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Tragiskt att staten sviker när lammen tystnar

Artikel 9 av 28
Vargattackerna på Molstaberg
Visa alla artiklar

Annons
Ett av många vargdödade får efter helgens attack på Molstaberg.

Hittills under maj har 65 lamm dödats vid vargattacker i Molstaberg – och ytterligare 25 skadade djur hålls under observation. Sedan vargen etablerade sig i Sjundareviret och den allra första attacken mot Molstaberg inträffade vid midsommar 2015 har gården utsatts för mer än ett dussin attacker och över 160 får har dött. Även andra gårdar i närområdet har blivit drabbade.

Det är ett oerhört högt pris att betala för att kunna leva och bo i närheten av varg. Inte minst mentalt.

– Jag klarar inte av en dag till att gå ut och hitta mina djur döda. Det är fruktansvärt att behöva gå ut i hagen och plocka liken av våra lemlästade djur, säger Johan Lundgren på Molstabergs gård till LT.

Och han ger besked att nu är det slut, gården lägger ner lammproduktionen.

Det ligger en hel del tragik i detta.

Men allra mest tragiskt är att Länsstyrelsen i Stockholms län genom sitt agerande nästintill drivit gårdens ägare till att ge upp sin livsdröm. Länsstyrelsens senaste beslut att inte tillåta skyddsjakt på vargarna i Sjundareviret är fullständigt obegripligt.

Eller som Johan Lundgren uttrycker det: "Jag trodde länsstyrelsen fanns här för vår skull och för att få landsbygden att växa."

Länsstyrelsens motivering när den säger nej till skyddsjakt är att "Hagarna har stått helt öppna för vargen på grund av frånvaro av stängsel i vissa delar", och anser att andra åtgärder än jakt finns att ta till för att skydda fåren från angrepp.

Här gäller det att tänka till en stund kring rättigheter och skyldigheter.

En gårdsägare ska se till att hålla sina djur inhägnade, ja, men inte att stänga ute rovdjur. Rovdjuren är per definition statens ansvar, i det här fallet länsstyrelsen.

Molstaberg har hägnat in sina får med stängsel för just det ändamålet, att hägna in får. Arbetet med att "stängsla ut" varg är pågående.

Vid just Molstaberg finns ett samarbete mellan gården och länsstyrelsen om att sätta upp ett så kallat rovdjursstängsel. Men på en gård där närmare två mil stängsel behövs kräver detta såväl ekonomiska som personella resurser. Projektet tar tid, det sker inte i en handvändning och man följer en tidsplan.

Staten ersätter cirka hälften av stängselkostnaden, som beräknas till mellan 100 och 150 kronor metern. Det betyder att Molstaberg, om vi räknar lågt, själv ska stå för cirka en miljon kronor för att hålla vargarna borta. Ett mycket stort åtagande.

Rimligheten att på detta sätt vältra över statens ansvar på privata djurägare måste ifrågasättas.

Till detta kommer att de andra åtgärder som länsstyrelsen tidigare vurmat för under snart fyra år med varg i Sjundareviret, som att sätta upp lapptyg, varit i princip verkningslöst. Det ligger också länsstyrelsen i fatet att man tidigare tog det besynnerliga beslutet att polisanmäla Molstaberg för brister i djurtillsynen när vargarna bet ihjäl gårdens lamm.

Som en signal, att länsstyrelsen faktiskt står upp för dem som bor på landsbygden när det krisar, är en skyddsjakt nog så betydelsefull.

Det finns ingen anledning att överdriva betydelsen av skyddsjakt. De tidigare beviljade skyddsjakterna på Sjundavargarna har blivit resultatlösa. Men som en signal, att länsstyrelsen faktiskt står upp för dem som bor på landsbygden när det krisar, är en skyddsjakt nog så betydelsefull.

Räknar man bort dem som vill utrota vargen helt och dem som vill att vargstammen ska få växa obehindrat finns en bred uppslutning kring svensk vargpolitik.

Vägen dit har varit lång och krokig. Men genom att ha fastslagit hur stort antal vargar som krävs nationellt för att kunna uppnå gynnsam bevarandestatus och kombinera detta med licensjakt på vintern i utvalda revir och skyddsjakt när så behövs har vargpolitiken fått både balans och acceptans.

Och vid sidan av Sjundareviret – som täcker ett triangelformat område med Finkarby i nordväst, Gnesta i sydväst och Tvetaberg i nordost – finns sedan vårvintern ytterligare ett bekräftat vargrevir i det sörmländska landskapet

Det heter Ärlareviret och sträcker sig över ett område mellan Eskilstuna, Flen, Gnesta och Strängnäs. Det är en tik från Sjundareviret och en hane från gränsen mellan Värmlands och Örebro län som har etablerat reviret.

Ansvaret för att det ska fungera med balansen och acceptansen när nya vargrevir etableras i relativt tätt befolkade områden vilar tungt på staten.

Det går inte att blunda för att närvaron av varg påverkar hela bygden och livsbetingelserna där. Ändå är det det som Länsstyrelsen i Stockholms län gör.

Alla artiklar i
Vargattackerna på Molstaberg