Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tomas Karlsson: Svensk guldmedalj i grenen bakvänd OS-ansökan

Annons
Om Stockholm får arrangera vinterspelen 2026 är Scaniarinken tänkt som en av OS-arenorna. Foto: Edis Potori och Eugene Hoshiko/AP Photo

Chansen att Scaniarinken blir en OS-arena finns fortfarande kvar. Det är innebörden av beskedet om vilka de tre kvarvarande kandidaterna (Calgary, Milano och Stockholm) är för att arrangera vinter-OS 2026.

På plats i Buenos Aires, med Pampas bakom sig många hundra gröna mil, sade sig IOK-pampen Thomas Bach i veckan vara ”väldigt nöjd” med kandidattrion.

Det må han tycka.

Men vad tycker Sverige? Är svenskarna ”väldigt nöjda”?

Anmäl text- och faktafel

Hur man än vrider och vänder på saken framstår det som extremt underligt att Stockholms kandidatur har kunnat tagit sig så här långt. Inte för att den är svag i sig – det får anses som en klar fördel att merparten av arenorna som är tänkta för OS redan finns. Nej, svagheten ligger i att projektet saknar politisk uppbackning – vare sig lokalt eller nationellt, i form av beslut eller ekonomiska och säkerhetsmässiga garantier.

Annika Strandhäll (S) är idrottsminister i den svenska expeditionsregeringen. Foto: Stina Stjernkvist/TT

Tvärtom är det mycket talande när idrottsminister Annika Strandhäll (S) kommenterar beskedet från Thomas Bach och IOK: ”Jag hoppas att det ska finnas en regering i god tid för att frågan ska kunna lösas”. Och då är Strandhäll ändå företrädare för Socialdemokraterna, det enda parti som uttryckt sig tydligt positivt till en OS-kandidatur.

Det är bakvända världen.

Naturligtvis borde såväl förankring, uppbackning som garantier ha varit lösta långt före det att man kommer på tanken att ansöka om att få vara OS-arrangör.

Till detta vore det klädsamt om det även fanns en folklig vilja. I vintras lät Radiosporten i Sveriges radio undersöka svenskarnas intresse för ett svenskt OS-arrangemang 2026. 53 procent av de drygt 1 500 personer som deltog sa tydligt nej – och intressant var också att Stockholmsbor var mer negativa än invånare i övriga landet.

Det folkliga stödet är viktigt, men ett OS handlar framför allt om pengar. Det ekonomiska åtagandet, för att inte säga risktagandet, är stort.

Svenskarnas entusiasm är dessutom klart lägre än den som kanadensare och italienare visar.

I det underlag med kandidatstäderna som IOK har presenterat finns andra opinionsmätningar. Dessa visar att stödet för ett Stockholms-OS ligger på 46 procent i Sverige. Jämför det med stödet för ett Calgary-OS som är 61 procent i Kanada och ett Milano-OS som är 81 procent i Italien.

Thomas Bach, president för Internationella olympiska kommittén. Foto: Valentin Flauraud/AP Photo

Det folkliga stödet är viktigt, men ett OS handlar framför allt om pengar. Det ekonomiska åtagandet, för att inte säga risktagandet, är stort. Stockholms-OS har en beräknad kostnad på cirka 13 miljarder kronor – varav bidrag från IOK ska täcka närmare nio miljarder.

När Stockholms stad lät utreda ett arrangörsskap förra året fanns även ett belopp på plussidan. Utredningen räknade med att spelen skulle ge intäkter på 13,6 miljarder kronor – i paritet med driftskostnaderna.

Ska Sverige ansöka om OS måste budgeten hålla – raden av arrangörsstäder som har misslyckats på den punkten är dessvärre avskräckande lång. OS-notan får inte hamna i de lokala skattebetalarnas knä.

Men det har man alltså inte bemödat sig om att få.

I stället går nu Stockholm in i själva kandidatfasen. I vinter är det tänkt att representanter från Internationella olympiska kommittén ska åka runt till kandidatstäderna och syna arenor och annat – rimligen får den anrika ishallen i Södertälje också ett besök. Och till midsommar 2019 ska IOK ha fattat sitt beslut.

Som läget är nu borde Stockholm vara utom tävlan. Och utan chans.

Mer läsning

Annons