Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Om tiden på Lesbos: "Det finns hopp om mänskligheten"

På Lesbos fick Yvonne Perkins från Järna hjälpa spädbarn i land från överfulla gummibåter. Här berättar hon om hur ilskan kommer ikapp efter månaden som volontär.

Annons

Hemma igen efter en månad på Lesbos. En månad som rusat och varit som en evighet. Ett annat liv, avskalat och intensivt.

En vacker hund sover på mina fötter. En hund som inte fanns i min lägenhet när jag åkte härifrån.

Jag åkte inte till Lesbos för att skaffa mig ännu en hund. Men här är han nu. Ranglig och tunn, med ett hjärta stort som ett universum. Min beskyddare under långa vaknätter vid Katja, södra utsiktsposten efter stranden mot Egeiska havet. Ibland tog jag en taxi dit mitt i natten fast det var storm och prognosen var att inga båtar skulle ge sig ut från den turkiska sidan. Oron höll mig vaken, ibland kunde de ha gett sig av innan ovädret började och fastnat i vågorna. Längst ut på klippkanten låg han då, hoprullad och huttrande. Där satt vi tillsammans som en besvärjelse för att de människor som kanske befann sig ute på det mörka vattnet skulle klara sig med livet i behåll. Orationellt, men fullkomligt logiskt i ögonblicket.

Båtar anländer till Lesbos i de mest skiftande väder. Ibland inga alls trots perfekta förutsättningar. Vädret är ju inte enda hindret. Mycket beror på politiken. På om Frontex varit synliga, om turkiska kustbevakningen tvingat dem att vända tillbaka.

Här hemma kommer ilskan och sorgen ifatt. Jag har varit benådad och sluppit vara med om det allra värsta. Inga döda människor har flutit i land eller befunnit sig i båtarna som jag välkomnat på stranden. Men mitt hjärta har hoppat över många slag när jag fått spädbarn i min famn som varit helt borta. De får lugnande medel för att inte skrika och dra till sig uppmärksamhet. Båtar som upptäckts på turkiska sidan skickas tillbaks och skräcken har varit förgäves, tusentals euro bokstavligt talat kastade i Egeiska havet. Människor som inte kan simma betalar trippel businessclasspriser för att sitta i en gummibåt gjord för 15 personer tillsammans med 60 andra. Med en flytväst gjord av liggunderlag eller i värsta fall kartong som livförsäkring. Material som suger upp vatten och drar ner istället för flyter.

Känslan av att ta emot ett litet barn som andas så stilla att det inte märks. Lättnaden när den hårt åtdragna flytvästen knäppts upp och luften åter fyllt de små lungorna. För det är ju inte alla som klarar resan över. De små, de svagaste, i mitten på båten där vattnet samlas och kyler drabbas värst.

Verkligheten jag mött på Mytilenes stränder har varit båtar där runt hälften av passagerarna varit barn, många ensamma mammor med tre eller fler småttingar. Allt fler handikappade och äldre. Alla så tacksamma för en kopp te och ett par torra strumpor. När jag hjälpt till att bära människor till UNHCR:s bussar har jag undrat hur de klarat sig så långt. Jag har tänkt på min egen gamla haltande mamma och känt tacksamhet över att det inte var vi. Jag har gjort vad jag kunnat i stunden, men känt ilska, sorg och skräck över vad som väntar. De har överlevt fasan på havet men är inte på långa vägar framme vid sina drömmars mål. Tryggheten i Europa.

Gränsen mot Makedonien är stängd nu. Lägret i Idomeni överfyllt av flyktingar som fastnat där och riskerar att skickas tillbaka.

Månaden är svår att summera. Alla mina planer föll isär, istället för att hålla mig till ett ställe har jag huggit i där det behövts, försökt se och möta så mycket och så många som möjligt. Jag har grävt trädgårdsland, jobbat i lager, delat ut kläder och mat i hamnen, sanerat tält i läger, målat i barnhem och välkomnat båtar på stränderna. En dag besökte jag den muslimska begravningsplatsen i bergen för att hedra de som vilar under stenar utan namn.

Jag vet att jag inte lyckats åstadkomma något bestående, men jag har fått så många innerliga leenden, pussar och kramar, thankyouthankyou och shukran att jag känner att jag måste gjort något rätt.

Värdefullast för mig är känslan av samhörighet med de människor jag mött, flyktingar och andra volontärer. Trots den omänskliga politiken finns det hopp om mänskligheten, i varje leende, varje gott samtal, varje kram.

Det var svårt att lämna Lesbos men jag vet att många goda krafter finns kvar och att nya tillkommer. Jag har åkt hem, men ska fortsätta göra vad jag kan för en mänskligare värld. Jag tror ändå att det går att göra skillnad, om så bara med ett leende. Från hjärtat.

Läs mer om Yvonne Perkins upplevelser på hennes blogg

Läs även: Järnavolontären på Lesbos: "Jag är en annan nu"

Yvonne ska trösta de som flytt över vattnet

Så kan du hjälpa till

Yvonne Perkins, 49 år, kom på idén till musikfesten ”From Järna with love” som två år i rad har samlat ihop pengar till Läkare utan gränser.

– Jag har sett att många händer gör skillnad. Jag kan vara en av myrorna i myrstacken, sa Yvonne till LT inför sin resa till Grekland.

Yvonne arbetar för Pikpa som bland annat driver ett eget flyktingläger på ön Lesbos.

Yvonne bloggar från sin resa på

goraskillnad.blogspot.com