Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Obama fast i gamla hjulspår

GÄSTTYCKARE Varför misslyckas Obama med att åstadkomma en vändning i Mellanöstern och en ny relation till den muslimska världen? När han tillträdde för ett drygt år sedan var ambitionerna höga och förhoppningarna stora. Bush-erans konfrontationer var över och handen var utsträckt till försoning. Nu verkar det mest vara knutna nävar kvar.

Kan det vara så att den förändring han vill uppnå kräver mer än en förändrad attityd, rentav ett djupgående paradigmskifte i amerikansk utrikespolitik?

Mellanösterns olycka är dess utomordentliga strategiska betydelse. Läget mellan Europa, Asien och Afrika borgar för det. Till det kommer i modern tid de oerhörda tillgångarna av olja, inte bara i länderna runt Persiska viken utan också i västra Centralasien. Att behärska Mellanöstern är bra nära att behärska världen.

I historien har den här regionen skapat det ena mäktiga imperiet efter det andra. Det turkiska osmanska riket var, än så länge, det sista med centrum i regionen.

När det föll sönder under första världskriget, var det den tidens världsvälde, det brittiska imperiet, som tog över kontrollen. När det förlorade sin styrka efter andra världskrigets påfrestningar, var det den nya världsmakten, USA, som tog över.

USA:s maktutövning i regionen bygger på allianser med ett antal stater, vars ledningar är mer eller mindre beroende av USA för sin överlevnad. De arabiska bundsförvanterna är regelmässigt auktoritärt styrda stater, ofta monarkier, som regeras med stöd av en militärmakt som i sin tur behöver, eller åtminstone vill ha, ett omfattande amerikanskt bistånd.

USA:s viktigaste och mest pålitliga allierade är Israel – i arabvärlden betraktat som en europeisk-amerikansk koloni – som för sin existens är beroende av en militär övermakt mot sina grannar.

Denna övermakt kan i sin tur endast upprätthållas med amerikansk hjälp.

Det har hela tiden funnits ett folkligt motstånd mot den amerikanska dominansen i regionen, starkt stimulerad av upprördheten över Israels erövringskrig mot palestinierna. Vad som är bekymmersamt ur amerikansk synpunkt är den förändrade karaktären av detta motstånd. Från att framför allt ha varit ett nationalistiskt motstånd, förankrat i en politiskt aktiv medelklass, har det nu fått en religiöst, islamistisk karaktär. Det innebär en radikalisering och en djupare folklig förankring.

När det indirekta styret inte räcker blir det nödvändigt med militär intervention. Och våldet verkar eskalera. Palestina, Irak, Afghanistan, Pakistan, Jemen och kanske snart Iran. Kriget sprider sig, och alltmer blir direkt amerikansk medverkan nödvändig. Och ju mer våld, desto starkare blir det folkliga motståndet.

Retoriken om demokrati, frihet, stopp för kvinnoförtryck och så vidare har svårt att övertyga. USA:s allierade i regionen är ofta ännu mindre demokratiska än motståndarna. Folk har svårt att tro att utländsk ockupation skapar frihet. Och Saudiarabien, USA:s nära allierade, är knappast bättre än talibanerna när det gäller inställningen till kvinnor. Makt och olja, det är vad det handlar om!

Det räcker inte med en ny retorik. Det behövs en ny politik om Obama ska lyckas. Det är inte så lätt. Det handlar om att ge upp kontrollen. Att låta folken och staterna i Mellanöstern styra – eller rent av vanstyra sig själva. Det är inte konstigt om motståndet i varje amerikansk administration, och bland många allierade, är massivt emot ett sådant paradigmskifte. Men de realpolitiska skälen för att USA borde göra helt om är faktiskt starka.

Våldspolitiken är kontraproduktiv. Motståndet tycks bara stärkas. USA har inte råd, när dess underskott blir allt svårhanterligare.

Och USA:s relativa makt i regionen är på tillbakagång i takt med att Ryssland, och framför allt Kina växer sig allt starkare.

Utrikeskrönikör

Pär Granstedt