Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Nya vännen gav Rebecca livet åter

När Rebecca Klasson blev sjuk och behövde en ny njure fanns nyfunna vännen Åsa Stackenholt där. LT följde vännerna före, under och efter transplantationen. 

En obeskrivlig trötthet. En trötthet som säkert berodde på arbetsbelastningen på jobbet. Det trodde i alla fall Rebecca Klasson var förklaringen till varför hon mådde som hon gjorde. Det var 2012 och hon orkade då knappt gå till garaget, en promenad på två minuter.

– Jag hade i minst ett halvår gått och känt mig så himla trött. Simpla saker som att dammsuga lägenheten var ett helt projekt för mig, berättar Rebecca Klasson.

Nu har det gått två år, Rebecca har fått en ny njure och orken är tillbaka. Hon tränar på gym tre till fem dagar i veckan och hoppas snart kunna börja resa igen, vilket hon gjorde mycket innan hon blev sjuk.

Men resan hit har varit lång och timmarna på olika sjukhus är oräkneliga. När Rebecca sökte vård hösten 2012 var blodtrycket alarm-erande högt, 140/190 och njurvärdena var dåliga. Njursvikt sade läkarna. Veckan innan jul fick hon dialys och då mådde hon bra. Men det var tillfälligt.

Diagnosen lät vänta på sig. Olika läkare ställde olika diagnoser. Det som hänt var att njurarna, av okänd anledning, hade slutat att fungera och Rebecca behövde en transplantation. Till dess hänvisades hon till dialys. En maskin gör då det jobb som njuren annars gör, renar blodet från slaggprodukter. Fyra timmar per gång tar det, tre dagar i veckan.

– Under den här tiden blev ipaden min bästa vän. Jag tittade på filmer och serier, berättar hon. Från december 2012 levde hon med dialys fram till transplantationen som ägde rum i februari 2014.

Rebecca hade då känt Åsa Stackenholt i åtta månader. De hade träffats som arbetskamrater och fann varandra direkt, hade samma humor, tyckte om samma saker, berättar de.

Åsa Stackenholt gjorde det inte många hade gjort, hon erbjöd Rebecca sin ena njure.

– Jag tvekade egentligen aldrig, säger hon och tittar på Rebecca.

– Däremot så pratade jag mycket om mitt beslut, med pojkvännen, min dotter och min mamma. Jag tänker så här, alla föds med två njurar, dubbel njurfunktion. Det är ju som gjort för att man ska kunna ge bort den ena. Och jag kände hela tiden att jag kunde ångra mig om jag skulle ha velat. Rebecca sade att jag kunde ändra mig ända tills dess att de började karva i mig, säger Åsa och skrattar.

Vad sade människor i din omgivning om ditt beslut?

– Jag har alltid sagt att jag skulle göra det, oavsett vem det gäller. Men visst, jag fick försvara mitt beslut. Mest var det äldre personer som ifrågasatte det, bland annat för att jag har barn. En operation innebär ju alltid en risk, säger hon och dröjer lite med fortsättningen.

– Det är klart, nu har jag bara en njure själv och ingen som jag kan ge bort. Men det är inte ett sunt tankesätt, jag tror inte jag kan leva så.

Under 2013 genomfördes 749 organtransplantationer i Sverige, varav 421 var njurar och 151 av dessa från levande donatorer, enligt trans- plantationsenheterna och Scandiatransplant. Sam- tidigt väntade 748 personer på transplantation, varav 626 njurar.

Vad många nog inte känner till, tror Rebecca och Åsa, är att blodgruppernas betydelse har minskat. Givare och mottagare behöver inte ha samma blodgrupp utan man kan i dag transplantera över blodgrupper.

– Det handlar nu i stället om en förbehandling där man tvättar, eller nollställer, systemet innan operationen, berättar Rebecca.

Efter transplantationsoperationen, vilken för Rebeccas del tog sju timmar och för Åsa fem, mådde de båda oförskämt bra, säger de.

–Det första jag sade när jag vaknade var att jag undrade var Rebecca var, att jag ville träffa henne, berättar Åsa.

Rebecca ler och tittar på Åsa.

– Jag känner en sådan tacksamhet mot dig. Varje gång jag tar en dusch nu så tänker jag på dig.

De båda skrattar.

– Och jag kan be dig att gå och kissa åt mig, replikerar Åsa.

Nu har det gått mer än fyra månader sedan Rebecca fick Åsas ena njure och den mest kritiska tiden för avstötning, vilket är tre månader, har passerat. Från början åt Rebecca 17 tabletter till frukost och 17 till middag men nu trappas medicinerna successivt ned.

Och inte många restriktioner har de fått vad gäller framtiden. Rebecca bör dock inte ägna sig åt kampsport där slag mot magen kan förekomma och de båda bör undvika att utveckla alkoholism. Rebecca måste också avstå från vissa frukt-er, som granatäpple, grape- frukt och carambole, för de innehåller ämnen som kan slå ut effekten av de mediciner hon äter.

– Jag bör inte heller äta rött kött. Och det har att göra med eventuella bakterier som kan finnas i köttet, vilka dör vid 72 grader. Men köttet är ingen uppoffring för jag har alltid ätit genomstekt kött, säger hon.

Åsa har i dag bara en njure kvar, men mår bra. Från en halverad njurfunktion direkt efter operation-en håller nu den ensamma njuren på att spotta upp sig och snart har Åsa fått tillbaka 75 procents funktion. För det klarar en ensam njure. Så väl är naturen ordnad.

Njurtransplantationer

De första lyckade transplantationerna av mänskliga organ, i slutet av 1800-talet, gällde hornhinnor, som inte har några blodkärl och inte drabbas av avstötning. Först på 1960-talet blev andra transplantationer, i början främst av njurar, vanliga.

Fler än 75 procent av alla transplanterade njurar fungerar fortfarande bra efter fem år.

I dag får knappt hälften av de som njurtransplanteras en njure från en levande givare.

Källa: Livsviktigt.se och TT