Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Mittenregering – ingen dröm

Att tillåta sig att drömma om regeringsalternativ är inte fel. Men alternativet måste ha väljarstöd i verkligheten också.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet lanserar den tidigare professorn i statskunskap vi Uppsala universitet, Leif Lewin, drömmen om en minoritetsregering med Centerpartiet och Liberalerna.

Det är en dröm som hör hemma i det förgångna.

Förutsättningarna för att en sådan regering ska lyckas är inte större än de var för den folkpartistiska regeringen som levde under 10 månader 1978–1979.

Visst kan man argumentera för en sådan mittenregering. Sverige behöver en regering som bygger på öppenhet, optimism och framåtanda – inte slutenhet, svartsyn och drömmar om gårdagen. Det är tydligt att det finns en politisk dimension där Centerpartiet och partiet Liberalerna har likande inställning och där framför allt Moderaterna gått i en mörkare riktning efter valet.

Till del är det dock en synvilla.

Partiet Liberalerna har inte varit glasklara i sitt försvar för en liberal politik, utan har från tid till annan halkat ned i den förenklade populismens gyttja.

I grunden finns det naturligtvis en delvis gemensam socialliberal hållning i de båda partierna, men det är långtifrån alltid som det innebär samma slutsatser i den praktiska politiken.

Det stora hindret mot en fungerande mittenregering är dock inte eventuella meningsskiljaktigheter, de är trots allt betydligt mindre än i stort sett alla andra tänkbara regeringsalternativ. Skillnaderna i partikultur är då ett större hinder, men inte heller det ska var ett oöverstigligt hinder.

Nej, det som gör att en mittenregering inte är något realistiskt alternativ handlar i grunden om röster. Så länge Centerpartiet och Liberalerna tillsammans inte samlar mer än 15–20 procent av rösterna kommer de inte att kunna styra riket.

En sådan regering kommer att helt och hållet vara beroende av riksdagens nåd för att kunna överleva.

Som exemplet från Folkpartiregeringen visar så kommer det säkert att finnas en vilja hos riksdagen att markera mot regeringen när den blir för stöddig.

Det är inte heller så att det självklart finns en mittenposition i svensk politik. När det till exempel gäller frågor om arbetsrätt ligger Moderaterna i många delar mellan de båda ”mittenpartierna” och Socialdemokraterna.

När det gäller frågor som rör invandring och migration finns det traditionellt en samsyn mellan Socialdemokraterna och Moderaterna om en mer restriktiv syn än vad som funnits hos de båda liberala partierna.

Mycket kan hända fram till valdagen och parti-ledares önskan att kröna sin karriär med en stats-ministerpost kan leda till de mest våghalsiga experiment, som Ola Ullstens Folkpartiregering visade.

Men professor Leif Lewins drömmar hör mer hemma under akademiska seminarieövningar, än som ett realistiskt alternativ i den verkliga politiken.