Annons
Vidare till lt.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Miljöpartiet talar med kluven tunga

I opinionsmätningarna går Miljöpartiet som tåget – mer än som den haltande fordonsindustrin. Och det passar ett parti som inte vill ha annan fordonstrafik än den spårbundna.

När språkröret Peter Eriksson (MP) talade i riksdagens partiledardebatt på onsdagen ägnades – som vanligt – en stor del åt tåg. Inget ont i det. Det behövs att Miljöpartiet på den rödgröna kanten – precis som Centerpartiet i alliansregeringen – driver på i frågan. Att fortsätta bygga ut och satsa på kollektivtrafik, och då helst spårbunden, är rätt ur klimatsynpunkt.

Det handlar givetvis såväl om lokala lösningar i våra städer och regioner, som om utbyggd kapacitet av fjärrtåg, som Ostlänken. Men också om att frigöra spårutrymme för att styra över godstrafik till våra järnvägar.

Även en snabbtågsförbindelse mellan Sveriges tre storstadsområden bör utredas och granskas noga.

Ju fler människor, och ju mer gods som transporteras på banan desto bättre. Det begränsar användningen av fossila bränslen.

Men tåget kommer aldrig att vara den enda lösningen.

När Peter Eriksson, efter sin långa utläggning om tågens förträfflighet, styrde över till att tala om marknadspriset på olja var det inte en domedagsprofetia – utan snarare en euforisk förhoppning – om att det kommer att stiga. Så här sa MP-språkröret: ”att fortsätta vara helt beroende av flyg och långväga vägtransporter är oerhört riskabelt. Oljepriset kan mycket väl skena i väg inom några få år. Då sitter vi där med våra fina lastbilar och flygmaskiner.”

Sällan har Peter Eriksson så tydligt klargjort att i Miljöpartiets Sverige finns ingen plats för ”fina lastbilar”.

Visst man kan tycka så. Miljöpartiet tycker så.

Partiet vill kraftigt höja bensinskatten, och vill kraftigt minska privatbilismen – att man då inte heller gillar lastbilar ligger helt i linje med det.

I höstas lade Miljöpartiet i sitt budgetförslag fram idén om att senast den 1 januari 2012 införa en kilometerskatt för tunga transporter på 6,5 miljarder kronor – i snitt två kronor per mil för tunga lastbilar.

Men varför vågar inte Peter Eriksson vara så rakryggad att han håller den linjen till linjens ändhållplats. Vill man inte ha bilar och lastbilar, vill man i förlängningen inte ha bil- och lastbilsproduktion.

Volvo väck. Saab väck. Scania väck.

På annan plats i budgetmotionen slår Miljöpartiet fast att: ”för att klara omställningen till ett hållbart samhälle är en modernisering i fordonsindustrin viktigt. Nya effektivare fordon och ny bränsleteknik liksom nya transportsystem måste utvecklas.”

Miljöpartiet slår in öppna dörrar med den skrivningen.

Tittar vi på den tunga svenska fordonsindustrin, så är det just förmågan att hela tiden ta fram kostnadseffektiva fordon och prova ny bränsleteknik som gjort dem världsledande.

Medan Saab Automobile, inte har haft den förmågan. Deras relativt törstiga bilar har inte hängt med i den fossilfria bränsleutvecklingen. En höjning av bensinskatten slår rakt mot Saab. Avvecklar inte GM Saab – så gör MP det.

Det är viktigt att vara ärlig med det. Den ryggraden saknar Peter Eriksson tydligen.

Minns hans upprördhet när General Motors kom med nedläggningsbeskedet för Saab Automobiles verksamhet. Då, för drygt en månad sedan, kom krokodiltårarna och det var ett ”stort misslyckande för regeringen”.