Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Märket är bra för tryggad tillväxt

Röster höjs om att lönebildningen är orättvis, fler grupper vill ha högre löner än märket. Men denna viktiga princip måste försvaras.

Annons

Nu i slutet av mars går förhandlingarna om avtalen på arbetsmarknaden mellan fackförbund och arbetsgivarorganisationer, in i ett särskilt intensivt skede.

Fenomenet avtalsrörelse är den viktigaste enskilda aktiviteten för både arbetsgivare och fackliga organisationer som tillsammans ska komma överens om vilka villkor som ska gälla på den svenska arbetsmarknaden för dem som omfattas av kollektivavtal.

Sverige har tidigare haft problem med skenande löneinflation, där alla fackförbund begärde högre och högre löner. Det eldade på inflationen, vilket fick lönerna att tappa i värde trots höjningar – och slutligen hotades hela den svenska ekonomin av överhettning.

Hur det går för Sverige beror inte bara på just Sverige. Svenska företag är tungt exportberoende. Om priset på svenskt stål höjs kan Kina bara köpa stål från någon annan.

Därför spelar den globala konkurrenskraften väldigt stor roll när förhandlingarna nu ska bestämma vilka löner svenska arbetare och tjänstemän ska ha.

Med hänsyn till allt detta infördes i den svenska avtalsrörelsen det så kallade märket. Märket sätts av den exportberoende industrin. Så bra som det går för industrin går det för Sverige. Så mycket som industrin klarar av att höja sina löner utan att kunderna försvinner, så mycket kan andra delar av arbetsmarknaden höja sina löner.

Industrin går först och de andra följer efter – så har avtalsrörelsen i Sverige vägletts sedan industriavtalet 1997.

Många vet nog i dag inte längre om att detta är bakgrunden till varför svenska löner förhandlas på ett visst sätt, men det är en oerhört viktig princip.

Inför årets avtalsrörelse har nämligen LO:s interna samverkan kring märket spruckit. Flera förbund, som Byggnads och Transport, har deklarerat att de inte tänker följa märket i årets förhandlingar. De vill ha större lönelyft än industrin. Samtidigt vill de så klart fortsätta bevaka och blockera sina respektive branscher från utländsk konkurrens.

Andra fackförbund har attackerat märket utifrån en rättviseretorik. ”Man behöver minsann studera si och så många år för att arbeta inom våra yrken, vi vill också ha högre löner”. Problemet är bara att lönebildning handlar inte om gudomlig objektiv rättvisa. Lönebildning görs på en marknad, marknad styrs av tillgång och efterfrågan, efterfrågan på svensk industri utomlands är viktigaste faktorn bakom om svensk ekonomi lyckas eller inte.

Därför måste den som värnar ordning i ekonomin och tryggad tillväxt för Sverige försvara principen om märket även i årets avtalsrörelse.

Tack vare denna ordning har reallönerna ökat med 60 procent sedan 1995, ett gott bokslut.

Sverige är ingen ö och vår konkurrenskraft måste gå först.