Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Mankan rasar: "Jag är förtalad av min egen teater"

Oktoberteaterns ledning envisas fortfarande med att jag är sjuk. Jag är förtalad av min egen teater som anser att min pjäs ”Viss text saknas” lades ner på grund av detta.

Annons

Kulturdebatt. Det är tur att jag befinner mig två mil bort från den teatern eftersom jag har en skada efter en hjärnblödning som gör att jag inte har något skydd av hud där operationssåret sitter. Och när jag blir arg, vilket jag är nu, har min neurolog förklarat att det är resterna av lejonhannen som reagerar. Jag är beredd att kasta stolar, koppar och vassa pennor mot den som far med lögn, som nu.

Låt oss tala sanning för en stund. Min pjäs ”Viss text saknas” lade jag själv ner och det vet teaterns konstnärliga ledare och den dåvarande styrelsens ordförande mycket väl. Även om de påstår att den konstnärliga ledaren tog beslutet. Pjäsen lades ner för att det bedrevs förstklassig mobbing mot dem i föreställningen som inte ville ingå i teaterns ingrodda mönster och de blev utfrysta. Det påverkade det konstnärliga resultatet. Pjäsen tappade sin själ. Dessutom fick vi en totalt obefintlig producentinsats.

För några år sedan hyllade den konstnärlige ledaren mig som en hjälte när jag spelade Driving Miles, av Henning Mankell, med sytt huvud under svart mössa och gjorde julkonsert i Mörkö kyrka med tandprotes. Jag lät som en gammal barockflöjt när jag talade. Men icke nu. Nu var den tidigare hjälten mer eller mindre döende på scenen, som en annan Moliere.

Solen torkar upp bläcket jag skriver med. Orden torkar in i pappret. Det ser varmt ut i solen men ute är det kallt. Jag är på mitt älskade Mörkö. Jag ser varje dag det hus jag skrev min senaste pjäs om.

Det råder tystnad mellan teatern och mig sedan den förra artikeln. Och tystnad är inte bra för en teater som vill framåt. Samtal, viljor, visioner, människor som skulle göra teatern oerhört gott – finns de inom teaterns fyra väggar eller stoppas all framåtrörelse som ruckar familjen Oktobers bekvämlighetsmönster? Man håller upp en sköld av försvar mot alla typer av förändringar som är ytterst nödvändiga för att något friskt ska åter blomma. Och nu är det bränsletorsk. Havsörnen kan knappast ta sig till den närmaste tall efter ett misslyckat dyk på en åkersork.

Nu skriver jag åter på Mörkö och ser hur en rödhake sitter i den bladlösa knoppande syrenbersån. Här har jag suttit många gånger och smitt framtidsplaner för Oktoberteatern ihop med dess konstnärliga ledare. Men det är faktiskt första gången på väldigt länge som jag inte har fast mark under fötterna. Jag saknar en riktning, ett mål.

Jag saknar en riktig teater som har modet att bry sig om de till synes obekväma och se dem som en resurs. En kraft och inte ett hot som vill Oktoberteatern illa utan väl och framförallt teaterns framtid väl. Och mest av allt spela teater för Södertäljepubliken. För detta är en kommun som verkligen behöver en levande och djärv talande teater.

Det var som sagt jag själv som lade ner ”Viss text saknas” och detta beslut smärtar mig än idag. Nu står det evigt på detta papper som solen torkar in bläcket. Jag kan inte bara flyga iväg som rödhaken gjorde nyss, precis nyss. Det är för mig vad all teater och konst handlar om. Att hålla fram det som hände precis nyss. Precis som en annan föreställning som hastigt blixtrade till på teatern för att sedan gå upp i rök, ”Deras rum”. Vilken annan teater kan ståta med en rykande aktuell föreställning där sex kvinnor, fyra med så kallad invandrarbakgrund, skildrar sin utsatthet i just Södertälje. Det är för mig fullkomligt obegripligt, som dramatiker, att inte se den kraft som fanns då på teatern. Den rycktes bort för Södertäljepubliken innan den ens hade hunnit starta. En föreställning som dessutom ingår i teaterns uppdrag från kommunen. Var det bara en kuliss lätt att riva när bidragen från kommunen kommit teatern till del?

En gång var teatern full av rödhakar, som levde i nuet. Ett nu måste alltid göras om på nytt och på nytt. Jag vet inte var teatern står nu, om det finns någon rödhake kvar. Ingen har frågat mig hur jag mår, det brukar man ju göra med någon som är sjuk. Men just det, det är inte jag som är sjuk.

Det ser varmt ut i solen men det är kallt.

Magnus Mankan Nilsson

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel

Har du något att säga?

Skriv en debattartikel.

Skriv debattartikel
Annons